Till Paris, till Paris – och sedan ner längs Yonne-floden fram till en av kontinentens mest osannolika Champions League-städer.

Auxerre är Frankrikes 165:e största stad med drygt 40 000 invånare, ungefär lika stort som Borlänge. Fram till och med 1960-talet höll stadens fotbollsklubb också till nere i de sjätte och sjunde amatördivisionerna. Men sedan kom Guy Roux.

Som 22-åring övertalade han klubbledningen att ge honom förtroende, utse honom till tränare. Det var 1961. Med några minimala uppehåll blev sedan Guy Roux kvar på posten i 45 år – fram till 2005 – och innehar idag rekordet som Europas mest långlivade manager.
– När jag var 15 år gammal visste jag att jag ville leva mitt liv som fotbollstränare. Ett stort begär är nyckeln för att lyckas som tränare. Du måste verkligen vilja det – för ifall du gör jobbet ordentligt så tar det över ditt liv. Du kan inte distraheras av någonting, inte ens din familj. Att vinna måste vara det enda som betyder något. Du måste ha ett galet begär att besegra de andra – annars är du död.

Roux predikade samma budskap för de talangfulla ungdomar han lockade till klubben, de som med tiden gjorde det möjligt för Auxerre att besegra oddsen. När bröderna Roger och Basile Boli kom hit i början av 1980-talet kallade han in hela familjen på sitt kontor, där han förklarade förutsättningarna för fru Boli.
– OK, du älskar honom. Ni bor tillsammans. Söndag, måndag, tisdag gör ni som ni vill, då är han din man. Men från och med onsdag är ni som bror och syster. OK?

Några år senare kom en gänglig 14-åring upp från Marseille för att se sig omkring.
– Han kom med sin mamma och sin morfar, den här stora gamla italienska byggjobbaren med sina fårade nävar. De satt i mitt kontor alla tre. Grabben var bara en tonåring, men ändå gav han mig den här överlägsna blicken, kollade in mig. Vi visste inte om han skulle skriva på, för Marseille var också ute efter honom. Så jag sa åt honom att ifall han skrev på för mig och arbetade hårt – då garanterade jag att han skulle spela för Frankrike en dag. Det är inte något jag säger till alla ungdomar, men med hans talang var det en riskfri garanti. Jag sa åt dem att när han debuterade för landslaget så skulle hela familjen vara välkommen hit till Auxerre för att fira med en brakmiddag. Och sedan skakade vi hand där och då.

Fem år senare spelade Frankrike landskamp mot Västtyskland. En gänglig 19-åring som hette Éric Cantona hoppade in och gjorde mål i sin debut. Och Guy Roux ringde hans mamma.
– ”Jag väntar på er”, sa jag. ”Varför då?”. ”På att ni ska komma hit och äta er middag”. Så de körde upp allihopa – mamma, morfar, mormor – och vi åt en jättemiddag med Chablis-vin och allt.

1996 hade den första generationen av elittalanger dragit vidare – Cantona, Boli, Enzo Scifo – men Roux hade odlat fram en ny generation ungdomar som ersatte dem. Lilla Auxerre vann den franska dubbeln med spelare som Laurent Blanc, Taribo West och Bernard Diomède. Ytterligare sex år senare åkte nästa kull – Djibril Cissé, Phillipe Mèxes, Jean-Alain Boumsong och Oliver Kapo – upp till London och besegrade Arsenal i Champions League.

Roux hann odla fram ytterligare en skörd – Bacary Sagna, Younés Kaboul, Abou Diaby och Benjani Mwaruwaru – men drog sig slutligen tillbaka då han tvingades erkänna för sig själv att den där hungern som alltid drivit honom inte längre fanns kvar.
– Jag tappade energin som var min styrka. Beta-blockerarna jag åt tog ifrån mig min ilska och de känslor jag använt för att motivera spelare. Jag förlorade kraften att göra spelare på högsta nivå ännu bättre.

Idag är Association de la Jeunesse Auxerroise (ungdomsklubben Auxerre) fortfarande en unikt välskött småstadsförening som vilar på Guy Rouxs fundament – men det är inte längre samma talangfabrik. Laget som ska ut och möta Milan ikväll vilar mer på smarta budgetvärvningar än på äregiriga tonåringar. Guy Roux accepterar utvecklingen med en filosofisk hållning som kanske inte klingar så rent just idag – då Nordkorea satt fart på artilleriet – men som var inställningen som fick honom att fortsätta utvecklas som manager under fem årtionden.
– Fotboll är som krig. Först slogs folk med svärd, men då uppfann deras motståndare sköldar. Då kom bågarna och pilarna. Men då byggde de andra fort. Pilarna var oanvändbara, för då var det försvarstaktik som gällde. Sedan kom kanonerna och sprängde bort forten – fördel för anfallarna. Sedan började vi använda raketer, men då de inte kunde besegra tanksen kom missilerna istället. Och sådär fortsätter det…

/Erik Niva