Såhär i galatider – ett inlägg jag aldrig fick ur mig när Fifa presenterade kandidaterna för årets Ballon d’Or häromsistens.

De fyra spelarna som har en realistisk chans att vinna priset är ju:
Wesley Sneijder (170 cm)
Leo Messi (169 cm)
Andrés Iniesta (170 cm)
Xavi Hernández (170 cm)

Längre ner – lägre ner – på kandidatlistan hittar vi även namn som Dani Alves (173 cm), Phillipp Lahm (170 cm), Cesc Fábregas (175 cm) och David Villa (175 cm).

Ni fattar vart det här är på väg. Bland de 23 nominerade spelarna hittar vi alltså 8 som är 175 centimeter eller kortare. Det är en dryg tredjedel, innehållandes alla de allra bästa. Vi hittar däremot ingen enda spelare som är längre än 190 centimeter, målvakter inkluderade. Längst på listan är Didier Drogba, med sina 188 cm. Är det dags att utse år 2010 till dvärgmusens år? Har det blivit dags att vända på linjalen – är det nuförtiden rent utav en nackdel att vara lång på den allra högsta fotbollsnivån?

För bara några år sedan trodde jag att fotbollen skulle utvecklas i rätt motsatt riktning. Det var på den tiden i stort sett alla topplag byggde på fysik centralt i planen – alla utgick ifrån ett par nya eller gamla Vieira-typer på innermittfältet – och genomsnittsspelaren alltmer såg ut som en korsning mellan en sprintlöpare och en NFL-spelare.

Men pendeln svängde tillbaka.

Vissa påstår att vägskälsmatchen var VM-kvarten mellan Tyskland och Argentina, sommaren 2006. Det var då argentinske förbundskaptenen José Pekerman slängde in 190 centimeter Julio Cruz för att jaga segermål, snarare än att lita på Messi (169 cm), Aimar (170 cm) och Tévez (172 cm).

Det var ju på det sättet man gjorde när man jagade mål; man slängde in en nickstark center, började lyfta långt och hoppades snappa upp någon andraboll i kalabaliken som förväntades uppstå. Men det fungerade inte något vidare, vare sig för Pekerman eller för så värst många andra. Det som visade sig vara effektivt var istället att få in kvicka, bollskickliga spelare som kunde skapa och utnyttja ytor och luckor.

Och spelarna med de egenskaperna tenderar att vara kortvuxna.

Jag pratade med Johan Cruijff om det där i våras, och oavsett vad nu Mino Raiola fått för sig att dundra om just idag så förblir ju den katalanske holländaren en av vår tids mest inflytelserika fotbollsideologer.
– Att vara liten kan vara en stor fördel. Du måste behandla en fotboll mycket snabbare än andra, göra två saker samtidigt. Utöver att kontrollera bollen måste du undvika att någon tacklar dig. Och den kvaliteten hos en liten kille är mycket viktigare än någon kvalitet hos en stor kille. Allt en småvuxen spelare gör går så mycket snabbare; orienteringen, spelblicken… Om du är en liten tolvåring och ramlar på gatan så gör det ont. Det är vad jag kallar träning.

I väldigt många andra idrotter innebär det en stor fördel att vara lång, i några få andra idrotter ger det ett försprång att vara liten. Inom fotbollen har du precis lika goda förutsättningar att lyckas oavsett hur stor du är – och det är också en av anledningarna till att det här är världens bästa sport.

/Erik Niva (172 cm)