Erik Niva plockar upp de bollar som passar honom – och vem kan anklaga honom för det?

Om det nu är så att man kan bli framgångsrikt fotbollsproffs och landslagsman som son till en medelklassande akademiker så är det ju en trösterik tanke för såna som oss. Men varför ska vi sluta där?

Det finns ju ett aktuellt exempel alldeles runt hörnet, som ger oss ännu mer att hoppas på.

I förrgår fick jag ett sms från en kollega på andra sidan gränsen, västerut, med ett ytterst kärnfullt meddelande:

Sett Dæhli Jr? Kolla vg.no.

Efter ett par minuters funderande över om Bjørn Dæhlie a) bytt stavning, och b) blivit pappa föll poletten ner.

Mats Møller Dæhli är femton år gammal, och en av Nordens absolut främsta fotbollstalanger. Det sista har han tagit steget upp till att spela med Stabæks b-lag i tredjedivisionen, vid sidan om vanlig juniorfotboll. Och… ja, alla älskar pojken. Teknisk, snabb, med en lite valpig fysik men en extremt utvecklad blick för spelet. Så sent som i september var han med och dansade över det svenska P15-landslaget i Arvika, Norge vann med 3–0, Mats gjorde 2–0-målet.

I måndags gjorde han så klart med Manchester United. Mats Møller Dæhli är av den kalibern att till och med en klubb som United anstränger sig lite extra. De erbjöd honom ett u-kontrakt som automatiskt kommer att omvandlas till ett seniorkontrakt när han fyller 17. Den sortens kontrakt skrivs bara av en angelägen klubb som verkligen, verkligen tror på en spelare.

Nu kommer han att gå klart skolan, ta med sig mamma och flytta till Manchester.

Vi önskar honom all lycka, inte bara eftersom han verkar vara en fin grabb och en superb fotbollsspelare.

Vi gör det alldeles särskilt eftersom hans pappa heter Truls Dæhli och är – utöver en mycket uppskattad kollega – sportkrönikör på Verdens Gang.

Det finns alltså hopp även för såna som oss.

Och med det lämnar jag över till dig, Hugo Niva.

/Simon Bank