Jogi Löw tar inte ut den tyska landslagstruppen till matchen mot Sverige förrän i morgon, men redan nu har han avslöjat att den kommer att innehålla fem av Europas allra mest spännande unga talanger.

22-årige Kevin Grosskreutz och 21-årige Mats Hummels har varsin a-landskamp. De två 20-åringarna Lewis Holtby och André Schürrle samt 18-årige Mario Götze är debutanter.
– Alla de här spelarna har spelat väldigt bra under en längre tid den här säsongen. Jag är övertygad om att de klarar språnget till den stora internationella scenen. Det gamla argumentet om att man måste prestera under två eller tre år för att bli uttagen gäller inte för mig. Det kan komma redan efter några veckor, och ålder saknar betydelse, motiverar Löw. 

Grundanalysen här gäller såklart hur det tyska talangundret fortsätter att generera råvaror – men det finns även läge att dyka ett lager djupare.

Under hela 1900-talet kom i praktiken alla framgångsrika fotbollsspelare från de lägre samhällsskikten. Även om medel- och överklassen syntes allt mer på läktarna förblev det fattigbarnen och fabriksarbetarnas söner som kämpade nere på planen.

Det har gjorts analyser – mer eller mindre vetenskapliga – som gått ut på att brittisk fotboll hålls tillbaka eftersom i stort sett all talang fortfarande hämtas ur den krympande arbetarklassen, samtidigt som Storbritannien av idag i praktiken är ett land där majoriteten av befolkningen numera tillhör någon sorts medelklass.

Tyskland har kommit bort från det här. Tyskland har lyckats göra sin fotboll så inkluderande att de nya stjärnskotten kan spränga fram ur de grönlummiga villakvarteren precis lika gärna som de kan komma från Mesut Özils utsatta immigrantområden.

Och inte minst – på ett sätt mest glädjande för en sådan som mig – Tyskland har även tagit till vara på sönerna som blivit fotbollsgalna på grund av sina fäder. Inte för att papporna varit några storspelare, utan eftersom de har varit fotbollstokiga fans som själva vuxit upp på ståplatsläktarna. De har varit, typ, såna som oss.

Fallstudie i frågan dårå.

Mario Götze
Förmodligen den allra mest spännande unga talangen. En 18-årig liten plutt, med en bollbehandling som brukar härstamma från ändlösa timmar av stenhårda spontanmatcher på gropiga planer i någon förort där det inte finns något annat att göra. Inte. Pappa Jürgen Götze innehar en professur i datateknik vid fakulteten för elektro- och informationsteknologi vid universitetet i Dortmund. Tidigare har han bland annat forskat vid Yale.

Mats Hummel
Okomplicerad mittback som bland annat var med och vann U21-EM i Sverige. Hans mamma Ulla Holthoff tillhör Tysklands mest kända kvinnliga sportjournalister, och jobbar numera för tv-kanalen ARD. Hon var tidigare redaktör på Welt, och kontaktade då Otto Rehhagel för en intervju. ”Ja, okej då, sätt mig bara i kontakt med en redaktör med relevant kompetens”, svarade Rehhagel. ”Nej, nej. Det blir jag som gör intervjun”, replikerade Holthoff. ”Finns det ingen man där?”. ”Jo, men nu är det jag som har fått det här uppdraget”. Rehhagel trodde inte sina öron: ”Men förstår du fotboll? Vet du vad offside är?”. Men Europamästartränaren väntade inte på svaret. ”Nä, vet du vad. Nu avslutar jag den här konversationen”, sa han – och la på luren.

Kevin Grosskreutz
Medan Kevin Grosskreutz kämpar sönder motståndare med sin intensitet står hans pappa på Südtribune och hejar på. Han tänker minsann inte lämna sin ståplats för någon vip-läktare – han har trots allt stått där i drygt 35 år. Kevin Grosskreutz var bara fyra år gammal när hans pappa tog med honom till Westfahlenstadion för första gången, och där har han blivit kvar. Genom åren har far och son tillsammans upplevt alla ligatitlarna på 90-talet, Champions League-segern 1997 och krisåren på 2000-talet. Grosskreutz den yngre blev en så fanatisk BvB-supporter att han fortsatte resa till bortamatcherna med sina supporterkompisar långt efter att han själv fått proffskontrakt med klubben. Inför den här säsongen fick han frågan om vad han egentligen tycker om ärkerivalen Schalke 04: ”Jag hatar dem. Jag avskyr dem som pesten”.

Lewis Holtby
I maj 2009 la en skribent på internetsidan The Football Blog upp en betraktelse om det han rubricerade som ”The German Match Day Experience”, en summering av hans intryck från en Zweite Bundesliga-match mellan Alemannia Aachen och Kaiserslautern. Artikeln kommenterades omgående av någon som hette Chris Holtby: ”Great Article! Having lived here for over 20 years, i’ve had many great experiences with the German fans, both in Tivoli and at away games. Travelling on a specially arranged train with 2000 fanatical Aachen fans to an away game in Mainz or Koblenz is an experience not to be missed. Their love of their team is clear to see, and being an Evertonian, i fully understand where they are coming from!”. Några av sitens tyska läsare reagerade på namnet. Chris Holtby… inte var det väl pappan till…? Jodå. ”Thanks for the kind words about Lewis. Lewis will be sad to leave Aachen believe me, when he played for Gladbach Youth he was very often with a very good friend of mine (Aachen fanatic!) in M Block watching Alemannia! I hope the way he gives all every game for Alemannia shows the fans how much he loves the club and is very gratefull for what Alemannia have done for him and to leave will be very hard. (…) It’s hard as an Englishman to back your son playing for one of our greatest rivals but i’m very proud of him no matter which country he represents. Infact last year he played against England in Colchester. It was the 1st time you ever saw yours truly wishing the Germans to score against England! Result was 1-0 England! Lewis learnt to play football here, and has made his name here so it’s only right he should be playing for Germany.

Och där har ni. Ytterligare ett par anledningar att sympatisera med de här fantastiska nya tyska fotbollsgenerationerna – även om jag måste erkänna att jag inte riktigt hade tid eller utrymme för att gå till botten med exakt vad Andre Schürrles föräldrar egentligen är för figurer.

/Erik Niva