Mitt favoritfärdmedel är tåg. Min favoritplats i världen att åka tåg på är England. Det är två faktum. Jag behöver inte analysera dem särskilt länge för att komma fram till att det väl egentligen mest bara grundas i enkel, oemotståndlig fotbollsgeografi.

Min tågrutt idag: Birmingham, Wolverhampton, Crewe, Preston, Blackpool.

Är du en sådan som kan rulla in i såna städer utan att känna den slitet strävsamma läktarromantiken välla över dig – som kan hålla dig från att kasta dig från ena sidan tåget till den andra för att eventuellt få en glimt av arenan – då är du gjord av annat virke än jag själv är.

Blackpool ikväll, alltså. Bloomfield Road. En ny Premier League-arena för mig, och när jag tittar efter inser jag att jag nu bara saknar Ewood Park innan jag kompletterar ett fullt PL-set.

***

Jag tycker alltid att det är kul att komma till en ny arena, en ny stad – men jag har aldrig tillhört de som samlat eller aktivt hållit räkningen på hur många jag varit på. Jag har alltså aldrig ansökt om medlemskap i Vereinigung der Groundhopper Deutschlands (Den tyska föreningen för Groundhoppers), även om jag inte kan låta bli att fascineras av fenomenet.

Tillfället näst intill kräver ett lite längre resonemang på temat, och eftersom jag ska ut och roa mig på Blackpools pirer så nöjer jag mig med ett utdrag från en gammal Sportmagasinet-krönika jag skrev någon gång:

(…) Så vitt jag förstått det är reglerna för globetrotters – de här gökarna som tävlar om att ha besökt flest länder – rätt tydliga klara. Ska man få officiell tillåtelse att räkna in ett nytt land, ja, då måste man ha sovit en natt i det aktuella landet. Det kan tyckas som kärva riktlinjer – och det finns givetvis en massa reservationer kring tågresor och flygplatser – men i det stora hela går de i alla fall att begripa sig på. Fotbollsvärlden är som vanligt betydligt mer komplex.

Som jag ser det finns det en hel mängd olika grundnivåer att förhålla sig till här, och vi får helt enkelt beta av dem en och en.
• Mest grundläggande är givetvis den simpla passeringen, arenan du går förbi till fots, alternativt ser från ett bil eller tågfönster.
• Nästa steg är rundturen, då du till exempel guidas runt inne på ett öde Camp Nou.
• En nivå upp hittar du träningspasset, då det spelas fotboll men läktarna ligger öde.
• Och slutligen finns givetvis totalupplevelsen, matchspel inför en mer eller mindre full arena.

Vad säger ni? Själv lutar jag åt nivå tre. Jag skriver de här raderna från hemmalagets avbytarbänk på Daugava-stadion i Riga. Med ena ögat håller jag ett öga på U21-landslagets sista träning inför landskampen mot Lettland, med andra pekfingret håller jag deadlinespöket på avstånd. Att jag inte skulle ha varit på den här arenan ännu – utan måste vänta till morgondagens match för att kunna sätta krysset i rutan – känns som en fullständigt absurd tanke.

De som tar den här branschen på större allvar än mig håller inte med. Precis som i nästan alla andra sammanhang finns det de som tagit på sig att definiera reglerna för alla andra. De pretentiösa vakthundarna i det största branschorganet Vereinigung der Groundhopper Deutschlands nöjer sig inte ens med det jag ser som den kompletta fjärdenivån. Den här skaran har etablerat en betydligt mer hårdför samling riktlinjer.

Här varar en match i 90 minuter plus tillägg. Lämnar du arenan med fem minuter kvar för att hinna med sista bussen – då har du inte varit där. Du får inte heller ha kommit till stadion med någon organiserad gruppresa och du får – tråkigt nog för mig – absolut inte heller räkna in några ställen du besökt av professionella anledningar. De här är kort och gott en sammanslutning som inte tar några fångar.

”Vi distanserar oss från de flesta av dem som räknar sig som groundhoppers i dag, ”trend-hoppers” som räknar in sig själva i den här gemenskapen trots att de bara har femton arenor och två länder på meritlistan”

När man räknas på riktigt? Tja, i V.d.G.B. släpps man inte in förrän man har varit på minst 300 arenor, alternativt sett fotboll i 30 olika länder. Dessutom ska man rekommenderas av en befintlig medlem av sällskapet (…).

•••

Avslutningsvis. Trots att jag själv räknar mig som St Pauli-supporter har jag väldigt svårt med slentrianannekterandet av klubben bland allehanda vänsterfolk.

Igår kväll gjorde jag ändå ett undantag. Gaslight Anthem spelade i Stockholm, och precis som förra gången de var i stan hade gitarristen Alex Rosamilia hängt en St Pauli-flagga över sin förstärkare. Och spelar man i sin generations bästa nya amerikanska rockband – då kommer man lite lindrigt undan, och får inget annat än pluspoäng för att man orkat skaffa sig så stor fotbollskulturell förståelse att man begriper att St Pauli är killarna att hänga med.

/Erik Niva