Jesus, Josef och Maria. 

Om ni undrat varför det varit lite tyst ett tag från den här sidan av bloggfamiljen så beror det på att den senaste veckan bara hade sju dagar när den behövt tolv för att räcka till. 

Om ni undrar varför det kommer att fortsätta vara lite tyst från den här sidan av bloggfamiljen så beror det på att jag just idag loggar ut från grottekvarnen och det där som på löpsedlarna heter ”orimlig ishavskyla”.

Jag drar nu. 

Min plan var att göra det med något annat än en apokalyptisk datakrasch och en match som den här, men man tar vad man får. Jag sitter i en Arlanda-lounge och försöker få ihop bitarna efter en match som var två, eller tre, eller möjligen fyra matcher i en.

Det vore enkelt att få för sig att Arsenal körde över Spurs i första halvlek tack vare att de är bättre på det mesta som inrymmer en boll och fötter, men det var alltså inte helt sant. Första halvlek bevisade mest en gammal Lagerbäck-tes om varför ett lite underlägset lag klarar sig bättre med två anfallare än en.

Arsenal krossade Spurs med sitt presspel, snarare än sitt spel. Knattarna tryckte upp stenhårt, Cesc/Song/Denilson blockads spelvägar och Tottenhams backar sjönk hela vägen hem till egen mållinje. Modric fanns inte. Jenas var knappt ens Jenas. Uppspelen blev antingen värdelösa eller långa mot en ensam Pavljutjenko som inte kunde plocka ner dem mot en formidabel Koscielny.

Spurs hade alltså inte ett dyft. Arsenal hade allt, inklusive små delikata stick in bakom två mittbackar som var bra var för sig men katastrofala ihop. 2-0. Det kunde varit tre eller fyra. Bale spelade jämnt mot Bacy Sagna, på alla andra positioner var Arsenal totalt överlägset.

Hade det varit något annat lag i världen än Tottenham Hotspur Football Club så hade jag lagt ner där och då och tagit semester efter 45 minuter. 

Nu fick de en halvlek till. 

Ni vet: Man vet ju aldrig.

Harry skickade in Defoe, gick upp på två, och plötsligt kunde Tottenham göra något med den där ytan som Clichy alltid lämnar bakom sig. De fick ett spel, de fick lite luft, de fick det där utrymmet som Bale och van där Vaart behöver för att göra något med matchen.

Det räckte inte för att bestämma över matchen, men det räckte för att få chansen att stjäla den. Bale fick en möjlighet och tog den, van der Vaart fick en gratisstraff av en oslug Cesc, vi fick ett par fasta och…

Jesus. Josef. Maria.

Tottenham hade inte vunnit ett bortaderby i N5 på sjutton år. Vi har knappt varit i närheten. Men det här laget bröt förbannelser på White Hart Lane, sprängde Champions League-vallen, och när de låg under med 2–0 i paus efter att ha blivit totalt slaktade i 45 minuter så gav de sig själva chansen att vara det där Tottenham i vars DNA miraklet alltid är granne med det mediokra. 

Arsenal 2, Tottenham 3.

Exakt just nu sätter jag mig på ett flygplan och åker till Frankrike, med en kraschad dator och rätt tydliga förkylningssymptom.

I’ve never felt better.

/Simon Bank

PS. Vi ses, om inget särskilt händer innan dess, nån gång i februari. Var snälla mot Erik Niva under tiden.