När den italienska publiken buade ut den argentinska nationalsången inför VM-finalen 1990 så var det en lidande Enzo Bearzot som tittade på. Det här var inte hans fotboll.
– Jag skämdes som en tjuv. Det var en ny sorts publik som hade börjat gå på fotbollsmatcherna, och de tänkte inte som mig. Nationalsångerna är heliga.

I en helt annan tid, i en helt annan fotbollsvärld stod en gång en 10-årig Enzo Bearzot på torget i den norditalienska staden Gradisca. Det var den 19 juni, 1938, och han hade sällskap av varenda kotte i staden. Det var VM-final i fotboll, den legendariske kommentatorn Niccolò Carrosio refererade direkt från Paris och ett stort högtalarsystem hade placerats ut på torget. Italien slog Ungern med 4-2 – försvarade sin världsmästartitel – och Gino Colaussi från just Gradisca gjorde två av målen.
– Det var den dagen jag bestämde mig för att ge mitt liv till fotbollen, även om jag visste att min pappa hade föredragit ifall jag blev läkare eller bankman. Det var då jag insåg att fotbollen kunde skänka stor lycka till folket.

Ett av italiensk fotbolls mest klassiska fotografier visar hur Enzo Bearzot spelar det klassiska kortspelet scopa tillsammans med bland annat Dino Zoff. Det är sommaren 1982. De sitter på ett flygplan på väg hem från Spanien, och har VM-bucklan på bordet mellan sig. Den var på väg tillbaka till Italien, för första gången på 44 år.

När slutsignalen gick på VM-finalen i Madrid rusade lagkaptenen Zoff fram till Enzo Bearzot och kysste honom på kinden, utan att säga ett ord. Som förbundskapten hade Bearzot varit utskälld på gränsen till hatad hemma i Italien. Inte längre. Med åren kom han att kalla Zoff för sin ”yngre bror”, och har på äldre dagar beskrivit just det här ögonblicket som hans lyckligaste inom fotbollen.
– Fotbollen har givit mig mycket glädje, och en hel del besvikelser. Men vet ni vad? När jag var en liten pojke som studerade för de katolska salesianerna var jag livrädd för tanken på synden och döden. Efter ett liv med fotbollen är jag inte rädd för något längre. Det är ett stort steg framåt.

Enzo Bearzot somnade in igår kväll, för att aldrig mer vakna igen. Han blev 83 år gammal. Få andra människor har skänkt lika stor lycka till det italienska folket.

/Erik Niva