Ni vet hur det är med semestrar, ibland måste man sticka in lite jobb för att de ska kännas riktigt verkliga.

Sagt och gjort. Jag åker tåg genom Ligurien och Lombardiet, mest för ros skull men också för att semi-annektera signora Wegerups fallna Italien-mantel. En helgs arbete, det får man stå ut med. Och om det nu ändå ska arbetas så kan vi väl lika gärna rapportera om det senaste från den fransk-italienska fronten.

Vi börjar på toppen och jobbar oss neråt.

Högst upp finns alltså, enligt Gazzetta dello Sports källor (samma som hävdar att Andresito Iniesta får guldbollen), Vicente Del Bosque. Årets tränare 2010 är alltså inte mannen som vann trippeln med en klubb som inte vunnit i Europa på evigheter, mannen som åkte till Barcelona och lurade ut världens bästa lag ur Champions League på deras egen hemmaplan. Inte Mourinho. Årets tränare 2010 är en man som tog över ett färdigt lag, åkte till Sydafrika, flyttade lite koner och vann den titel hela världen väntade sig att han skulle vinna.

Om Fifas priser hade någon status kvar så försvann den just där.

På toppen i Italien finns annars, en dag när Milano-klubbarna slickar sina Champions-sår, förstås mannen, myten och örntämjaren Claudio Lotito. Lazios prez har inte gjort något särskilt den här veckan, mer än att ge en intervju i So Foot, där han drar den enda rimliga parallell han har att dra till sitt eget arbete.

Just det. Lotito jämför sig med Jesus Kristus.

– När jag tog över Lazio gjorde jag som han: Jag drev ut månglarna ur templet.

Va bene, Claudio.

•••

Ni har säkert redan läst utdrag ur just det där numret av So Foot – intervjun där Michel Platini tar heder och ära av de franska landslagsspelarna som strejkade sig igenom VM i somras. Gott så, men det finns en annan historia som intresserat mig mer, och jag är inte lika säker på att den skildrats från en svensk horisont.

I veckan som gick styrde det franska musik/popkulturmagasinet Les Inrockuptibles upp ett möte mellan två unga, arga fransmän som mest av allt är arga på Frankrike. Den ene heter Booba och är rappare. Den andre heter Nicolas Anelka.

Båda är rebeller, båda lämnade Frankrike som tonåringar (Booba drog till Detroit, Nico till Arsenal), båda har krigat med medierna i åratal… och båda kommer från förorten.

Anelka:
– Det är framför allt det, att vara den förste spelaren som kom från förorten och som hade en Ferrari som ställde till det i huvudet på folk. Jag har aldrig fattat varför. Jag var i Madrid, jag var 20 år, jag hade pengar, jag köpte en Ferrari. Och folk höll det mot mig.

Booba:
– Det är för att du kommer från le banlieu. Ingen snackade om att Johnny Hallyday åkte med helikopter. För många fransmän är grabbarna från förorten, de har problem. Man är van att se svarta som städar gatorna, som jobbar som sopåkare, som passar de rikas barn. Eller sjunger Saga Africa. De svarta går barfota, de dansar. Men om du börjar göra affärer… oh, la la…

Boobas raplyrik är rätt rå, inte minst när den handlar om Frankrike. På nya skivan, Lunatic, rappar han om att ”la patrie n’aime pas les négros”, ”fäderneslandet gillar inte svartingarna” och travesterar nationalsången.

Anelka:
– I landslaget har jag aldrig velat sjunga la Marseillaise, jag har aldrig kommit på tanken. Och om de hade bett mig göra det så hade jag vägrat, jag hade slutat.

Booba och Anelka pratar från andra sidan, undersidan, avigsidan. Anti-patriotismen, en berättelse som inte har ett dugg med den tacksamma 98-bilden av ett enat, svart-vitt-brunt Frankrike. Varför skulle de stå upp och vara stolta över ett land där förortens unga trakasseras av polisen? Där de måste visa upp papper så fort som de rör sig i Paris?

De tar upp den manifesterade rasismen, som när den populäre sångaren Florent Pagny nyligen förklarade att han flyttat till Miami för att han inte vill att hans barn ska ”komma hem från skolan och plötsligt börjat prata rebeu (arabiska)”, de pratar om mode/parfymgiganten Guerlain som i tv berättade att han ”jobbat som en neger… om nu negrer någonsin jobbat så hårt…”.

– När jag skriker ”Fuck you, fuck la France, fuck Domenech” i låten Ceasars Palace så säger man åt mig att ”okej, men inte fuck France väl?”. Men det är därför jag säger det. För 2010 kan Guerlain säga det han sa. Tänk om det varit jag. Hur tänker du att jag ska vilja leva i Frankrike? Jag har upplevt massor av situationer där jag lidit av att vara svart. Som när jag söker lägenhet. Det är min mamma, som är vit, som får gå dit då. Hon säger åt mig: ”Visa dig inte”. Voilà, det är min mamma, säger Booba.

Anelka kommer aldrig att spela för Frankrike igen. Han har egentligen aldrig gjort det. Och enligt honom var allt det där vi såg i somras, i Sydafrika, inte ett sammanbrott. Det var bara Frankrike.

– Vi såg Frankrikes sanna ansikte. I svåra tider ser man vad folk egentligen tycker. Man sa ”Ribéry har slagit Gourcuff. Den gode fransmannen Gourcuff, muslimen Ribéry”. Det har gått för långt. När vi inte vinner pratar Frankrike direkt om religion och färg.
 

•••

Jag kan inte säga att jag sympatiserar med Nicolas Anelka. Jag har aldrig gjort det, eftersom jag aldrig sett honom som en spelare som förstår att fotboll handlar om något mer än honom själv (han kan, till exempel, missa en straff i en Champions League-final utan att verka bry sig särskilt mycket).

Men jag sympatiserar ännu mindre med tom patriotism. Det finns inte ett Frankrike, lika lite som det finns ett Sverige. Anelka och Booba pratar om en nationalsång som inte är deras, och det är lika starkt och relevant som när Patrice Evra stod och grät under samma sång i somras. Jag förstår att de hellre håller käft under la Marseillaise (Nico) eller trasar sönder den (Booba). Och utan att dra någon parallell mer än de som rimligen kan dras: Jag tänker på den där upprördheten som pyser fram här och var när Zlatan Ibrahimović tuggar tuggummi under Du gamla, du fria.

Zlatan har många gånger pratat om hur stolt han är i landslaget. Men han har också pratat om att hans väg dit hade varit enklare om han hetat Svensson i efternamn.

•••

Ja, och om vi nu ska avsluta det här romanbygget på samma tema, men i en annan tonart?

Visst, då tar vi oss till det som är 2010 års motsvarighet till 1998 års Frankrike, den fotbollssaga som handlar om integration, gränssprängande och samhörighet:

Die Deutschen.

I förra veckan var det stor filmpremiär, och på röda mattan stack två gäster ut lite extra: Cacau och Sardar Tasci. De där två är, som bekant, inte bara fotbollsspelare utan även integrationsambassadörer för Tysklands Fotbollsförbund. Filmen de gick på var en dokumentär som Philipp Kohl spelade in i somras. Kohl följde det tyska VM-äventyret genom en invandrartät stadsdel i Mannheim, bland tysk-turkar, tysk-greker, tysk-muslimer och alla andra sorters halv- och heltyskar med annan etnisk bakgrund. Ett nytt sorts landslag i ett nytt sorts land. Filmen heter Transnationalmannschaft. Den har fått goda recensioner.
 

/Simon Bank