Det är som jag alltid sagt. När läget blir skarpt och det verkligen gäller livets stora frågor går det minsann att luta sig mot bloggläsarsamfundet.

Jag efterfrågade ”Roy of the Rovers”-dokumentären, ”Roy”. Jag fick ”Roy of the Rovers”-dokumentären, ”Roy”.

Ni har den här eller här.

Minidokumentären vann alltså pris som bästa kortfilm på The End of the Pier International Film Festival. Jag ska väl inte lansera den som något mästerverk, men ämnesvalet i sig gör den självfallet omistlig.

Brasklapp, dock. För mig som slutade läsa Buster 1992 gör den här filmen verklighet av en hel del otäckheter jag tidigare bara hört talas om i andrahand. Jag kände över huvud taget inte till att Roy Race blivit skjuten, i ett drama inspirerat av JR i Dallas. Jag hade glömt bort att en hjälte som Jimmy Slade – och sju av hans lagkamrater – sprängts upp av en själmordsbombare i ett attentat nere i Mellanöstern. Och framförallt hade jag förträngt att serien slutar med att serien slutar med att ”Roy of the Rovers” själv blir invalidiserad efter en helikopterkrasch.
– Det var inte Roys fel, försvarar den fenomenalt nördige websajtsredaktören Mark Towers i filmens slutskede.

Just allvaret som filmens huvudpersoner tar seriekaraktären på är också dess stora behållning.
– Han representerar allt som är bra med brittisk fotboll, inleder redaktören Barrie Tomlinson.
Tecknaren Paul Trevillion fyller på:
– Det var inte en barnserie. Det var något större än så.
Han konkluderar:
– Roy Race var den bäste engelskeläraren som det här har landet någonsin har haft. Du var tvungen att läsa den för att veta vad som var på gång.

Avslutningsvis – ett par glädjande uppgifter från förlagets hemsida. ”Egmont is releasing a host of Roy of the Rovers products in 2009 to keep old fans entertained, and to introduce a whole new generation of football fans the excitement of Melchester Rovers’ star player”. Bland dom – möjligheten att köpa en helt egen Melchester Rovers-tröja.

Årets julklapp, eat your heart out.

/Erik Niva