På väg till en fotbollsstad vid brytningspunkten.

Ikväll kan FC Köpenhamn bli första skandinaviska klubb på sisådär ett årtionde – det beror lite på hur man översätter turneringens förra form – att nå åttondelsfinalen i Champions League. Det är av mindre betydelse.

Snart kan ju nämligen FC Köpenhamn även bli första skandinaviska klubb att ta klivet upp i den riktiga europeiska fotbollseliten, ifall nu halvmiljardsbudet från Arkadij Abramovitj visar sig hålla vad det lovar.

Det är en sida av pengen, och jag skriver om den i tidningen idag eftersom den givetvis måste visas upp.

Men sedan finns ju den andra sidan också, den som jag inte tvekar att kalla baksidan.

Jag tycker att FCK generellt sett kommer väldigt lindrigt undan i den fotbollskulturella debatten här hemma i Skandinavien. Vi är så febriga av längtan efter en ny nordisk toppklubb att vi är fullständigt okritiska inför FCK:s affärsmodell, deras metod att börja med ekonomin och låta fotbollslaget följa därefter, deras struktur där fotbollsföreningen FC Köpenhamn så uppenbart bara inordnas i paraplyorganisationen Parken Sports & Entertainment.

Och framförallt, vi är väldigt generösa med att glömma bort var den här klubben egentligen kommer ifrån.

Förmodligen har ni ju bakgrunden någonstans i bakhuvudet – hur klubben grundades så sent som 1992, efter en sammanslagning av de anrika Köpenhamnsföreningarna B1903 och KB – men kanske innebär inte det att ni nödvändigtvis stannar upp och reflekterar över vad det egentligen innebär.

FC Köpenhamn är utskällda FC Gothia i praktiken.

KB var till exempel hela den europeiska kontinentens äldsta fotbollsklubb, grundad redan 1876. De hade 53 säsonger i den danska högstaligan och 15 mästartitlar. Nu har de inte längre något seniorlag.

Naturligtvis var det ohyggligt svårt för många av dess supportrar att acceptera nyordningen, även om förvånansvärt många faktiskt försökte. But you just can’t fake the funk.

Jag kommer aldrig att glömma när det ihoppusslade FC Köpenhamn skulle spela sin första internationella stormatch. De hade fått en flygande start – vunnit ligan redan första året – och lottades att Champions League-kvala mot självaste Milan, hösten 1993.

Milan vann med 6-0 på Parken. I deras lag spelade Brian Laudrup, dansk EM-hjälte som fostrats i det Bröndby som förväntades vara FCK:s stora rivaler. Han borde inte varit populär på Parken den kvällen – men det var han. Lojaliteten till FCK var så ytlig att stora delar av publiken hyllade Bröndby-Laudrup, snarare än att stötta sitt eget utklassade lag.
– Det var många av våra egna fans som började jubla så fort han gjorde något bra. Till och med jag själv kände mig kluven, så gott som neutral. Det var en tydlig bild av hur konstiga de här första åren var, säger Anders Larsen, mångårig KB-supporter som med tiden ändå kom att leda FCK:s supporterklubb.

You can’t fake the funk, men du kan väl lära dig att leva med den där förbannade struttbasen.

Jag hoppas att FC Köpenhamn vinner ikväll, det vore roligt på många plan. Jag har stor respekt för hur långt klubben har kommit på så kort tid – men jag kommer nog aldrig att lära mig att verkligen gilla den.

/Erik Niva