Tid för helgpyssel dårå?!

Vi har försökt dra ner lite på stölderna från The Guardian i takt med att de har ökat i övriga svenska medier – men idag kan jag bara inte hålla mig. De bitska britterna listar historiens sex bästa fotbollsserier, och även om jag inte håller med i sak är det fenomenalt underhållande att hela deras sakframställan går ut på att såga förhandsfavoriten ”Roy of the Rovers”.

”Ask anybody to name a cartoon football character and, a hundred times out of a hundred, they’ll come up with Roy of the Rovers first. But let’s get straight down to the nitty gritty here: Roy Race was a bampot. If he and his mate Blackie Gray weren’t taking themselves so very seriously, and frowning their way through the strip as they pompously sermonised over ”issues” – Race, for example, once refused to play for England because he didn’t like the manager’s tactical set-up, a self-regarding stunt not even John Terry would think of pulling, the over-inflated sack of hot air – they were projecting their Little Englandisms on to foreign nations. Over the years, they worried themselves over Italians cheating, Americans spying, and Indigenous Australians (or ”Abbos”, as the appropriately named ”Racey” liked to call them) spiking them with drugged darts. Installing a myopic island mentality into generations of English kids, simple extrapolation proves conclusively that Race was a huge factor in the FA’s inability to land the 2018 World Cup. So we’re all agreed: Roy Race is a virulent xenophobe whose very existence has cost the country 18 million quid”.

Inte förrän i det absoluta slutet sansar sig Guardian något, ger ”Roy of the Rovers” en sjätteplats på listan, kompletterat med en urskuldande förklaring.

”Oh go on, then, Roy Race wasn’t quite the waste of space we made him out to be. Racey’s Rocket was a thing of beauty, he could spread the play with both feet, he once wrongfooted a keeper with a backheel from the edge of the area, he caretaker-managed an England team starring Trevor Francis and Malcolm McDonald to a 5-1 win over Holland, and the strip was admittedly pretty damn exciting when he managed to get himself shot in 1982. And we’re not just backtracking because the strip was, for a while in the early 1960s, drawn by Paul Trevillion. Oh no”.

Först en förklaring: Paul Trevillion är alltså en välkänd illustratör som sedan några år tillbaka arbetar för Guardian.

Sedan en undrande vädjan: Tydligen finns det en dokumentärfilm om ”Roy of the Rovers” – inspirerat betitlad ”Roy” – som vann pris på Cannes-festivalen ifjol. Jag vill se den. Den som kan peka mig i riktning mot en fungerande torrent blir veckans obestridde blogghjälte. Heck, till och med en trailer skulle uppskattas.

Och avslutningsvis en komplettering: När Buster sorgligt nog gick i graven för fem år sedan skrev jag en snyftig text om saken – däremot kom av någon anledning aldrig min tilläggslista med i tidningen, ett faktum jag naturligtvis fortfarande är förbittrad av.

I återvinningens tidevarv är givetvis även en inställd publicering en publicering, och därför passar jag nu såklart på att utnyttja ett sånt här nu-eller-aldrig-läge för att få användning för kasserat material – om inte annat för diskussionsunderlagets skull.

1. Åshöjdens BK
Serien som förkroppsligade tidningen. Allt fanns här – drömmarna, stjärnorna, framgångarna, besvikelserna, fotbollen och livet. Både böckerna och tv-serien om Åshöjden var också stora stunder, men faktum är att historien aldrig gjorde sig lika bra som i serieform. När Edward frispelade sig själv med en skruvad yttersida kunde inget annat medium illustrera det lika bra. Edward, Jorma, Bagarn och Blåbärskungen borde fan i mig få egna statyer. Sjunne, Storken och Kula också, förresten.

2. Roy i Rovers
”Roy of the Rovers” blev aldrig lika stor i Sverige som i England, och tur var väl kanske det. Då slapp vi se stora delar av Melchester Rovers dö i ett terroristattentat, och Roy själv bli förlamad i en helikopterkrasch. På 90-talet fick Melchester Rovers en efterföljare i serien om Rovers United. Den var bra, men väckte viss skepsis hos mig som Buster-puritan eftersom den var hämtad från konkurrenttidningen Boing. Jag upplevde aldrig bråken mellan Noice- och Gyllene Tider-fans – däremot stod jag alltid upp för Buster när andra på skolgården gillade uppkomlingar som Boing eller Center bättre.

3. Super-Mac & Bullen
Två serier som blev en. På något sätt var de alltid tvillingsjälar, jättebabyn från Yttre Hebriderna och den tjocke medicinstudenten med glasögon. Super-Mac med sin ”Stora Kanon”, Bullen med sina bananskruvar. Ett extra plus för att Super-Macs får McMutton brukade dyka upp och stånga bort bollarna från egen mållinje.

4. IFK Trumslagaren
Åshöjdens bortglömda småbröder och lillasystrar. Samarbetet mellan författaren Max Lundgren och serietecknaren Reijo Stävenborg var fantastiskt. Här målade de återigen upp en fantastisk historia om idrottens roll för folkhemmets unga. Med sportens hjälp lärde sig borgmästarens grabb Jack att förstå alkoholistsonen Lillis.

5. Durrells Palace
En brittisk Åshöjden. Spelande tränaren Dan Wayne försökte plocka fram fotbollen ur ostyriga yttrar som Duke Dancer, men lyckades aldrig riktigt lika bra som Bagarn Olsson. Styrkan i historien om Durrells Palace var allt var realistiskt eländigt – och egentligen aldrig blev så mycket bättre.

6. Greppet Direkt
Tynefield City hade fotbollsvärldens sämsta försvar – men universums bäste keeper. 15 gånger på match kom en motståndarcenter fri och drog på för fullt. Gordon hade ofta chansat åt fel håll, men i nästa ruta hade han vänt i luften och klistrat bollen nere vid stolproten. En av de serier som fick ett tragiskt slut. Gordon dog i en flygolycka, men fick sedan sin arvtagare i sonen Rick.

7. Dynamite-Danny
De flesta skulle säga Ben Bolt eller Knockout-Charlie – men den bästa boxningsserien i Buster var den om Dynamite-Danny Pyke. Det starkaste minnet handlar inte om den triumfartade vägen från Englands rännsten till boxningstronen – det är i stället när en vilsen Danny vandrar runt på amerikanska gator och funderar över medaljens baksida.

8. Fotbollsfantasten
Tommy ”Fotbollsfantasten” Barnes kämpade mot en trångsynt skola som bara spelade rugby. Läskige översittaren Adam Waller hörde hemma i ”Ondskan” av Jan Guillou – men Tommy trotsade honom. Och inte nog med att han hade civilkurage, han hade dessutom förmågan att stenhårt nicka bollar NER i nättaket från 25 meter.

9. Kom igen, Stefan!
Hockeyserierna var aldrig Busters starka sida, eftersom det knappt fanns några att köpa in från utlandet. ”Kom igen, Stefan!” – baserad på Bengt-Åke Cras ungdomsroman – var undantaget. Stefan var en lovande hockeyspelare på gränsen till både elitkarriären och vuxenlivet.

10. Skid Solo
Jag är inte motorsportens man, men Skid Solo är ändå min typ. Han var en klassisk, elegant, engelsk gentleman som rattade sin bil både snabbt och renhårigt. Slutet – när Solo kraschade så svårt att hans ansikte brändes sönder – är ett av seriehistoriens mest tragiska.

/Erik Niva