En sån där match där momentet som alla snackar om visar sig vara betydelselöst.

Vi tar väl och gör oss av med det direkt så att det inte ligger kvar och skymmer sikten. Nä, jag tyckte inte att det var straff – från kort håll söker bollen en Clichy-arm som i läget han ligger faktiskt inte kan sägas vara i en onaturlig position – men jag tycker ju å andra sidan nästan aldrig att handsstraffar är korrekta.

Åsså Wazza sen då. En straffskytts första regel är ju att plocka ut punkten dit man vill slå bollen, om man nu inte tänker sig vara en sån där Brolin-skytt som väntar ut målvakten. Wayne Rooney gjorde ingetdera. Han zickzackade sig fram med sin nypåfunna ansats och hade fortfarande inte bestämt sig ens när foten fick kontakt med bollen. Han siktade helt enkelt inte, utan slog bara till blint och hoppades på det bästa. Någon som tror att han skjutit likadant för nio månader sedan?

Jaja, matchen var det – och jag ska ge er en talande symbolbild att fundera över. Tänk er lagens båda mittbackspar, jämför deras insatser ikväll.

Trots att Arsenal under långa perioder var laget som både förde spel och jagade mål verkade det knappt som att Nemanja Vidić och Rio Ferdinand ens behövde anstränga sig. Bortsett från Vidas följsamma mållinjestäckning mot Chamakh nickade de mest undan någon pastej här, slicade iväg något inspel där.

På andra sidan planen var inte bollen i närheten av Sébastien Squillaci och Laurent Koscielny särskilt ofta – men varje gång den kom tycktes de två fransmännen behöva pressa sig till de yttersta, ägna sig åt desperata sistamomentsbrytningar med plågade ansiktsuttryck.

Det här säger en hel del om mittbacksparens stabilitet och kvalitet, såklart, men det säger ännu mer om den grundläggande skillnad som gör att Manchester United alltjämt vinner de här matcherna som Arsenal förlorar. De anfaller helt enkelt med fler spelare, med större tro och med en överlägsen beslutsamhet. Arsenal förblir däremot – och det är nog ännu mer tröttsamt för er att läsa det här än det är för mig att skriva det – de där oerfarna spolingarna som vare sig bildligt eller bokstavligt kommer till skott.

Visst går det att hitta ursäkter den här kvällen också, jämföra skadelägen och ifrågasätta domslut. Visst finns det flera små ljuspunkter med kvällen – Wojciech Szczęsny visar potential för att bli målvakten de saknat och en linkande Jack Wilshere förtjänade inte att behöva gå ut efter en timme – men det förändrar liksom inget i sak.

Efter Tottenhams 68 raka bortamatcher mot den där så kallade ”Big Four”-klungan utan seger vet jag precis hur det ser ut när en klubb åker ut på vägarna utan att tro på seger. Det ser ut precis såhär. Arsenal tappade förstås inte chansen till ligaguld den här kvällen – det bara kändes så.

***

Manchester United? Äh, rätt mycket bara en vanlig dag på jobbet. De gjorde ingen av sina större matcher. De kan bättre.

Och vill ni ha en sammanfattning av den klubbens storhet så har ni precis fått den.

/Erik Niva