Och hur jävla ofta får jag anledning att breda ut mig om kongolesisk fotboll? TP Mazembe från Lubumbashi är nu en enda match ifrån att kunna titulera sig världsmästare, och den här möjligheten är bara för bra för att missa.

Den 4 oktober 2009 var kvällen då kongolesiska TP Mazembe återigen blev en maktfaktor inom afrikansk fotboll. De slog ut Al-Hilal från Sudan, och gick därmed till final i afrikanska Champions League för första gången på 39 år – trots att de gjort en usel första halvlek. I paus var klubbägaren Moise Katumbi så upprörd att han inte nöjde sig med att storma ner i omklädningsrummet.
– Det här duger inte. Ni skämmer ut mig.
Sedan stuvade Katumbi om i taktiken; bytte kant på de två yttrarna och beordrade försvaret att falla lite djupare. Franske tränaren Diego Garzitto satt kuvad på en stol och nickade stumt.

Den 14 december 2010 var kvällen då samma TP Mazembe för första gången framstod som en maktfaktor inom världsfotbollen. De skrällvann över brasilianska Internacional, gick till final i självaste klubblags-VM. Och återigen var Katumbi nere i omklädningsrummet, då ställningen fortfarande var 0-0.
– Bry er inte om att de är från Brasilien. Ni är bättre än dem och ni kan besegra dem, precis som David dödade Goliath i Bibeln.

Ni har kanske anat er till den gemensamma nämnaren bakom de här två framgångarna, insett att klubbägaren har en viss betydelse för TP Mazembe. Moise Katumbi är inte bara fotbollspamp, utan även politisk potentat; han är guvernör för den råvarurika jätteprovinsen Katanga nere i sydöstra Kongo. Vid det senaste regionalvalet fick han 98,8 procent av rösterna.

När den kongolesiska regeringen klubbade igenom sin statsbudget ifjol gav den ungefär 40 miljoner kronor till idrottsdepartementet. Justitiedepartementet fick nöja sig med 15 miljoner. I ett sånt land kan en fotbollsklubb uträtta rätt häpnadsväckande saker ifall ägaren har tillgång till dess största och djupaste kassakistor.

Engelske journalisten Steve Bloomfield – Aston Villa-fan – hälsade på i Moise Katumbis palats ifjol. Han har berättat om hur guvernören inleder varje dag med att spela tennis på sin privatbana, med tjänstefolk som både domare och bollkallar. Planen är inramad av en mur som porträtterar olika faser av Katumbis ärorika liv. På en målning slåss han med en krokodil, på en annan åker han jetski på sjön bredvid sin barndomshydda och på en tredje slår han ett serveess på just den där tennisplanen.

TP Mazembes stjärna är anfallaren Trésor Mputu. För två år sedan testspelade han för Arsenal, men när väl Arsène Wenger bjöd 15 miljoner kronor för honom så tyckte Moise Katumbi att det var alldeles för lite pengar. Jag ska nu inte måla upp TP Mazembe som ett afrikanskt Manchester City – men med en budget på ungefär 75 miljoner kronor har de i alla fall ekonomiska muskler som en rätt stor allsvensk klubb.

Lönerna – och framförallt segerbonusarna – är mångdubbelt däremot mångdubbelt högre än i Sverige. Varje gång Mazembe tar en stor seger delar Kotumbi ut informella segergåvor; hus, bilar, kuvert fyllda med amerikanska dollar. Dessutom blir det rejäl segerskiva hemma hos honom i palatset – och briljant nog har det lokala bryggeriet Brasimba en tankbil på standby så fort en sån kväll blir aktuell.

När Mazembe-spelarna väl återvänder hem från Abu Dhabi misstänker jag att de fått order om att pumpa den där bilen full med champagne.

***

Jag är normalt sett inte mycket för de här exotiserande bilderna på afrikanska segerdanser, men något lite mer visuellt ska ni väl få ut av det här inlägget.

Och jag måste ju säga att TP Mazembe faktiskt briljerar utöver det vanliga både vad gäller förberedelser och firande.

Som bonus, anledningen till att Mazembe saknar sin superstjärna Trésor Mputu i Abu Dahbi. Här visar han hur man beter sig om man verkligen är upprörd på domaren. Hade satsningen i slutet av det här klippet träffat… då hade fotbollsvärlden varit en rättsskipare fattigare idag.

Mputu straffades med en årslång avstängning från all fotboll.

/Erik Niva