En anrik gammal bloggtradition, det här med att ägna måndagsmorgnarna åt att samla upp texter som aldrig nätpublicerades under helgen.

Fortfarande är det ju så att bloggen egentligen inte lämpar sig särskilt väl för längre texter, men de som inte pallar att läsa 7000 tecken om Borussia Dortmund är ju helt fria att skippa det här inlägget och invänta något lite rappare framemot eftermiddagen.

Den här texten gick alltså i tidningen i lördags. Sedan dess har BvB hunnit förlora i Frankfurt med 1-0 – första nederlaget på 15 ligamatcher – vilket innebar att det aldrig blev något höstrekord för de gulsvarta. Likafullt går de nu ändå in i jullovet med en serieledning på 10 poäng.

Jag tvekar inte att utnämna dem till höstens lag i den europeiska fotbollen.

///

Matchkommentatorn Marcel Reif ylade loss, refererade spontant till de två bröder som på 1800-talet gjort sig kända genom att samla in uråldriga tyska folksagor.
– Bröderna Grimm roterar i sina gravar. Det här är en saga som aldrig tidigare existerat. Det här finns inte. Det här är legender som skrivs, live framför våra ögon.
Borussia Dortmund var mitt uppe i sin absolut största kväll någonsin, och nu hade den sprängt alla rimlighetsramar. Unge inhopparen Lars Ricken hade precis lyrat in det osannolika 3-1-målet i Champions League-finalen mot Juventus. Han hade bara varit på planen i 15 sekunder – men han hade levt med Borussia Dortmund i 20 år. När klubben senast nådde framgångar ute i Europa hade han själv varit en av alla supportrar i mängden uppe på mäktiga Südtribune.
– När spelarna kom fram till oss på ärevarvet efter att ha besegrat Roma i Uefa Cup-kvarten var det ett så känslosamt ögonblick att jag sa till mig själv: ”Det är det här du vill göra, det är här du vill spela”.
Efter att slutsignalen förkunnat att de gulsvarta vunnit klubbfotbollens största turnering sökte matchhjälten Ricken upp den gamle lagkaptenen Michael Zorc för en extra innerlig omfamning.
Ingen av dem hade någonsin spelat för någon annan klubb. Ingen av dem skulle någonsin spela för någon annan klubb än. Sammanlaget skulle de komma att göra 764 matcher för Borussia Dortmund.
– Mina föräldrar uppfostrade mig att känna kärlek till Borussia. Klubben betyder allt för mig. Allt jag uppnått som person och idrottsman har jag Borussia att tacka för, summerar Ricken.

När Lars Ricken gjorde sitt historiska mål drog han ju med sig hela den gulsvarta delen av Ruhr-området i firandet. Två små åttaåringar tillhörde de som jublade högst. Ute i sömninga småstaden Meinerzhagen – ungefär fyra mil från Dortmund – sprang lille Nuri Sahin runt i sin födelsedagspresent, en Borussia-tröja med nummer sju på ryggen. Och inne i stadens norra delar – i kolgruvearbetarkvarteret Eving – var Kevin Grosskreutz gladare än han någonsin tidigare varit. Trots att han var så ung hade han redan hunnit uppleva en hel del. Hans pappa Martin hade själv gått på matcherna i årtionden, och tog med sin son till Südtribune för första gången redan när han var fyra år gammal.
– Det är något som går i familjen. Hela släkten är galna i Borussia.
•••
I början av 2000-talet spelade Lars Ricken in en väldigt ovanlig reklamfilm, som byggde på ett brandtal om hur han tycker sporten hamnat på fel kurs.
– Jag ser hur klubbarna köper in dyra proffs istället för att satsa på de yngre generationerna. Jag ser typer i kritstrecksrandiga kostymer. Jag ser inget slut på allt profiterande.
Några år därefter tycktes hans domedagsprofetia blivit verklighet. Hans eget Borussia Dortmund hade kollapsat. Pengarna hade försvunnit, storspelarna sålts och av den klubb som vunnit Champions League fanns egentligen ingenting längre kvar. Borussia-aktierna hade tappat 80 procent av sitt värde, de kvarvarande spelarna tvingats till lönesänkningar på 20 procent. Det talades om både tvångsnedflyttning och konkurs.
Med ryggen mot väggen fanns till sist bara en väg att gå för Borussia Dortmund. Det fick lov att vara slut på allt profiterande och alla de där typerna i kritstrecksrandiga kostymer. Det gick inte längre att köpa in dyra proffs, utan det fick lov att vara dags att satsa på de yngre generationerna.
•••
Ifall Borussia Dortmund vinner över Eintracht Frankfurt i eftermiddag så slår de rekord. I så fall har de tagit 46 poäng på höstens 17 matcher; fler än några andra i Bundesligas historia. Bara det är smått otroligt – men det som är riktigt osannolikt är att de nått sina framgångar med det yngsta och billigaste laget som klubben någonsin haft, med en förstaelva som brukar snitta drygt 23 år.
På bara fem år har de gått från havererat konkursbo till framtidens fotbollsförening, och vi känner igen flera av de viktigaste männen bakom förvandlingen. Michael Zorc är general manager numera, Lars Ricken är chef över ungdomssektionerna. Nuri Sahin och Kevin Grosskreutz har hunnit bli 22 år gamla, och tillhör lagets absoluta nyckelspelare.
– Vi hade egentligen ingenting kvar för några år sedan, inga pengar, inga spelare. Det enda vi hade var en fast tro på att det går att bygga lag istället för att köpa dem och en region full av människor med en enorm kärlek till Borussia Dortmund, säger Michael Zorc.
Han fortsätter:
– Nu har vi en filosofi som vi är 1000 procent övertygade om: Vi fokuserar på unga talanger. Det spelar ingen roll ifall vi får in mångmiljonbelopp i klubbkassan. Vi kommer ändå inte köpa in jättedyra storspelare, vi kommer att fortsätta såhär.
När Kevin Grosskreutz var i de mellersta tonåren tvingades han bort från ett Borussia Dortmund som inte prioriterade sin juniorverksamhet. Han flyttade till Rot Weiss Ahlen, men hade ändå kvar sitt kärleksgift i kroppen. Så fort hans egna matcher var färdigspelade slängde han sig i bilen för att se Borussia.
– Vi var ju inget korplag – spelade i andraligan – men ändå ville han nog egentligen hellre vara Borussia-supporter än Ahlen-spelare. Jag märkte att han blev så splittrad i sitt fokus att jag inte hade något annat val än att förbjuda honom att gå på Borussias matcher, berättar Christian Wück.
Sommaren 2009 behövde inte Grosskreutz längre välja. Då värvades han tillbaka till sitt älskade Borussia Dortmund.
– Har man en gång stått på Südtribune kommer man alltid drömma om att spela där.

Inflyttade mirakeltränaren Jürgen Klopp och nyvärvade succéjapanen Shinji Kagawa ska såklart också nämnas, men det är inte de som utgör grunden för dagens Borussia Dortmund
Det här är en framgång som bygger på lokalproduktion, som bottnar i något så gammalmodigt som klubbkänsla.
I det tyska landslag som mötte Sverige i förra månaden fanns fyra unga storspelare – Kevin Grosskreutz, Mats Hummels, Mario Götze och Marcel Schmelzer – som alla fostrats här. Detsamma gäller Nuri Sahin och Neven Subotic, som representerar Turkiet respektive Serbien. Alla är inte födda i Ruhr-området, men de andra har flyttat hit i tonåren. De har vuxit upp tillsammans och lärt sig älska sitt Borussia Dortmund ihop. De har ärvt kärleken som drev tidigare generationers Borussia-spelare, de som idag utgör klubbledningen.
– Om en spelare vill lära sig något om klubblojalitet så kommer han att göra det här. På proffsnivå har jag aldrig sett en grupp med lika stark sammanhållning, säger Michael Zorc.
När Zorc pratar om sitt lag så använder han begreppet ”Generation 88”, refererar till de sju spelare som alla föddes det året och redan hunnit bli landslagsspelare.
– De flesta av dem har redan skrivit på nya kontrakt med oss. De hade kunnat tjäna mer pengar någon annanstans, men den här otroliga enigheten emellan dem har gjort så att de vill fortsätta samarbeta och utvecklas tillsammans.
Det ska inte gå att bygga ett storlag utan pengar. Det ska inte gå att vinna Bundesliga med ett gäng knattar. Och det ska inte gå att hålla ihop en talangsamling när större plånböcker lockar. Michael Zorc vet såklart allt det där. Han tror bara inte att det måste vara så.
– Jag vill inte verka naiv, men kanske kan vi skapa något här i Dortmund som kastar omkull några av fotbollens givna naturlagar.

/Erik Niva