Så är det väl då tillräckligt officiellt för att blogga om.

När Fernando Torres bara hade varit Liverpool-spelare i några månader arrangerade spansk-engelske journalisten Guillem Ballague ett möte mellan honom och den bästa spelaren i Liverpools hela historia, Kenny Dalglish.

Sällskapet var i dörren, på väg att lämna restaurangen där de ätit, när Dalglish vände sig direkt till det spanska nyförvärvet.
– Fernando, Liverpool är en speciell klubb med speciella fans. De älskar de där spelarna som bär tröjan. Men de är inte dumma; de vet när en spelare menar det och när han inte gör det. De vet när det bara är på låtsas, allt det där med att kyssa klubbmärket. De älskar att identifiera sig med spelarna ute på planen, och jag tror att de kommer att identifiera sig med dig väldigt lätt.

Och där hade ju Kenny Dalglish rätt. Och där hade ju Kenny Dalglish fel.

Ingen förnumstig tyckare ska behöva komma till mig och upplysa om att ”klubbkänsla inte existerar i dagens fotboll”. Herregud, jag vet allt det där, jag har tillbringat mer tid än de allra flesta med att konstatera just detta faktum – men det ledsamma med just den här övergången var ju att Fernando Torres faktiskt lyckades lura både Liverpools fans, Kenny Dalglish och mig.

Ju större lögnen är, desto lättare är det väl att tro på den – och på just det området kan Fernando Torres onekligen mäta sig med de allra bästa. Han ägnade mer än hälften av sin självbiografi åt att tjata om sina ”speciella band” till Liverpool FC och deras supportrar. Han antydde att han tänkte låta tatuera ”You’ll Never Walk Alone”, ja, han dedicerade rent utav hela boken till ”Världens bästa fans”.

Någonstans inbillade man sig att han menade i alla fall en del av det, att han faktiskt brydde sig. Någonstans trodde man att Fernando Torres var annorlunda.

Nu vet vi bättre.

•••

Från samma utgångspunkt är det likaledes tråkigt att Andy Carroll lämnar Newcastle United, ”den enda klubb i världen jag någonsin drömt om att spela för”.

Ända in på eftermiddagen gick det ju att lura sig själv att han blev knuffad snarare än hoppade själv – att klubben var så sugna på jättebudet att de nästan tvingade bort centern – men de dunsterna bankades ju också ur en i samma ögonblick som Carroll lämnade in en transferbegäran.

En Gateshead-kille som får göra mål framför Gallowgate End i en svartvit tröja med nummer nio på ryggen?! Äh, vad betyder det när en större klubb mullrar in med tredubbel lön?

•••

Men om vi nu motvilligt inser att vi lever i den idrottssvärld vi faktiskt lever i – om vi bortser från all den där gamla fotbollsideologiska romantiken som till och med de flesta supportrar struntar i nuförtiden – vad ger vi då för själva rockaden?

Saker som talar för att Liverpool gjort ett bra byte? Tja, fram till och med årsskiftet hade faktiskt Andy Carroll spelat bättre fotboll än Fernando Torres den här Premier League-säsongen. Han är dessutom yngre och billigare, och därtill finns det ett värde i att ha en kärna brittiska spelare att bygga trupp runt.

Saker som talar för att Chelsea gjort en lyckad transfer? Allt – bortsett från den där lilla detaljen om att Fernando Torres spelade i stort sett hela 2010 som en myskoxe utan foder. Och hade det varit enbart på grund av att han var missnöjd med tillvaron i Liverpool kan man ju undra varför han i så fall använde VM som någon sorts protestplattform.

Men nä, redan nu ger ju Torres ett något mindre lamslaget intryck än under fjolåret, och når han bara upp till sin normala nivå så utgör ju han och Didier Drogba ett anfallspar som på pappret är världens bästa – no questions asked.

Dessutom ger ju affären globalt eko, signalerar att Roman Abramovitj inte har någon avsikt att överge fotbollsfabriken och att Chelsea därigenom kommer att kapprusta med Manchester City hela vägen in i Financial Fair Play-kaklet.

Newcastle? Det positiva är att pengarna är bättre än de någonsin kunnat drömma om. Det negativa är att majoriteten av dem lär försvinna rätt ner i Mike Ashleys pintglas, och att tiden för att hitta en ersättare inte kommer att räcka längre än till en Leroy Lita-typ.

•••

Och det var den rationella analysen. Den emotionella?

35 MILJONER PUND FÖR ANDY ”JÄGERBOMB” CARROLL?! YOU’RE ’AVIN’ A LAUGH!

Det slutgiltiga besked för att engelsk fotboll blivit komplett, fullständigt spritt språngande vansinnig. Vad kommer härnäst? Shejk Mansour betalar en halv miljard kronor för Nicky Maynard? Tottenham hittar 36 miljoner euro till Giuseppe Rossi?

Äh, det visar sig under den väldigt sena kvällen och natten – och sedan ägnar vi väl bloggmorgonen åt att samla ihop hela deadlinedagen.

***

Chelsea-Liverpool på söndag. Should be interesting.

/Erik Niva