Min absoluta favoritfilm – alla kategorier – heter ”Brassed Off”.

Det är en ganska anspråkslös socialrealistisk rulle från norra England, en film som handlar om vad den stora strukturomvandlingen gör med det lilla gruvsamhället som blir lämnat kvar.

Det är en film som till viss del handlar om lojalitet mot konsten och sina egna värderingar, i än högre utsträckning om solidaritet gentemot sina medmänniskor och hoppet om en gemensam framtid.

Allra mest är det nog en historia om att inte ge upp, även om du mycket väl vet att du på förhand är dömd att förlora.

”Brassed Off” innehåller två av hela filmhistoriens allra starkaste scener, och även om de inte gör sig själv rättvisa utan sitt sammanhang tänker jag länka till dem ändå.

Först har vi scenen där den friställda gruvarbetaren når botten. Han har tvingats sälja ut allt han någonsin trott på för att försöka försörja sin familj, men han har ändå förlorat den. Utmätarhejdukarna har tömt huset, frun har tagit barnen med sig och åkt – och det enda som återstår är ett förnedrande extraknäck som clown.

Och därefter har vi upplösningen, där den gruvanknutna blåsorkester som hela filmen kretsar kring precis vunnit det stora nationella priset i Royal Albert Hall. Orkesterledaren har legat för döden med lungorna fulla av koldamm, och trots att hans mannar egentligen förlorat livsgnistan har de ändå fullföljt tävlingen eftersom de vet att musiken betyder mer för honom än något annat i hela världen…
– …men de har fel. Sanningen är, att jag trodde att det betydde något. Jag trodde att musiken betydde något. But does it bollocks. Not compared to how people matter.

Skådespelaren som spelade den rollen hette Pete Postlethwaite, och han dog igår, 64 år gammal.

Han spelade även hårdför manager i fotbollsfilmen ”When Saturday Comes”, men det är inte därför jag tar upp honom här. Jag ville skriva några rader om honom, delvis för att han var en av mina hjältar, men framförallt för att musiken i ”Brassed Off” precis lika gärna kunnat bytas ut mot fotboll.

Inom den traditionella engelska arbetarklasskulturen är det exakt den här betydelsen som fotbollen haft i generationer. Inte som något viktigare än liv och död – is it bollocks – men som något som alltjämt håller lågan brinnande när ljusen runtomkring slocknar, något som kan lära oss saker om lojalitet och solidaritet gentemot både oss själva och andra.

Pete Postlethwaites släkt kommer från Shropshire, och därför blev hans fotbollslag Shrewsbury Town. Under i stort sett hela hans livstid har de hållit till i tredje- eller fjärdedivisionen, men det är ju som det är. Trots att Postlethwaite har kämpat mot cancer i mer än 20 år fortsatte han gå på Gay Meadow ända tills arenan revs 2007.

Dagen då Pete Postlethwaite dog låg Shrewsbury Town på sjätteplats i League Two, alltså på kvalplats upp till tredjedivisionen.

Han hade sett värre.

/Erik Niva