Hemma i VAB-världen ägnar jag lunchluren åt att rensa upp efter förmiddagens härjningar – samt att känna ett styng av dåligt samvete över att jag inte skrivit om fotbollen och Tunisien de senaste dagarna.

Det här är ju en blogg där vi någonstans gör anspråk på att bygga de där broarna mellan fotbollssporten och den riktiga världen där på andra sidan, och med den förutsatsen är det givetvis synd och skam att jag rätt och slätt inte hunnit länka ihop Jasminrevolutionen med Stade 7 November i Tunis.

I brist på tid att göra historien rättvisa, men med en vilja att i alla fall uppmärksamma sambandet – här har ni några röster från fotbollsvärlden om allt som hänt i Tunisien de senaste veckorna.

Norske landslagsmannen Mohamed Abdellaoue har huvudsakligen marockanska rötter, men efter att han skjutit upp Hannover 96 till en sensationell andraplats i Bundesliga i lördags stod han likafullt där med en tröja med texten: ”Solidaritet med det tunisiska folket”.
– Ända fram till avspark var mina tankar i Tunisien. Jag har både släkt och vänner där, och för dem är det en väldigt svår period. En vän till mig har redan mist livet.

Mest intressant att lyssna på är kanske fransmannen Bertrand Marchand. För mindre än en månad sedan var han fortfarande förbundskapten för det tunisiska landslaget.
– Då ringde förbundspresidenten – som står väldigt nära regeringen – och sa att äventyret fått ett slut. Med tanke på vad som hänt sedan dess var det en förklädd välsignelse.
Marchand har varit verksam i Tunisien sedan 2005, där han även coachat både Club Africain och Étoile du Sahel.
– Jag har alltid haft en god relation med folket, med fansen. Men de senaste två åren har jag märkt att deras situation har förvärrats. Det har blivit mer och mer oroligt på arenorna, men för bara några månader sedan gick idrottsministern ut och sa att det bara var ett fotbollsproblem, begränsat till arenorna. Vi visste att det gick mycket djupare. Alla levde under konstant övervakning. Jag fick reda på att min telefon var avlyssnad.  
Marchand forstätter:
– En gång träffade jag president Ben Ali. Han var intresserad av fotboll – men enbart som ett instrument att bevaka sin makt. När folk är intresserade av fotboll brukar de bry sig mindre om den övriga världen. Men nu hade det gått för långt för folket, för ungdomen. Inga pengar, inga jobb, inget hopp… Hela landet hade blivit en krutdurk som väntade på att explodera. Nu fruktar jag för den tunisiska fotbollens framtid. Makten trodde att den var ett opium för folket, och brydde sig aldrig om att investera i dess framtid.

En annan fransk tränare – Pierre Lechantre – har liknande erfarenheter som Marchand. Han har också varit tunisisk förbundskapten, och leder fortfarande Club Africain.
– Jag är chockad. Jag trodde aldrig att president Ben Ali och hans regim skulle falla på mindre än en månad. Jag har aldrig velat lägga mig i politiken – har alltid fokuserat på idrotten – men vi har alltid vetat att folket använt arenorna som en plattform för att skrika ut sina protester, eftersom de inte haft möjlighet att göra det någon annanstans. Stadion var alltid en ventil för tunisierna. När de var ilskna på arenorna innebar det länge att de inte var arga på gatorna istället.

Bordeaux-mittfältaren Ben Khalfallah har vänt blickarna mot sitt andra hemland – gamla ockupationsmakten Frankrike – och kritiserat dess hållning gentemot Tunisien:
– Det har varit svårt att leva som tunisier, och ingen kan förneka att revolutionen är en bra sak. I alla fall inte om vi bortser från den franska regeringen, som inte sagt någonting under de 23 år som regimen har härskat. De väntade tills den var borta innan den gjorde något. Nu börjar det plötsligt komma en massa goda råd från den franska regeringen – men nu är det en tid då den kanske istället borde ta och hålla tyst.

Lens-försvararen Alaeddine Yahia:
– Det har varit en svår tid som har gjort ont i hjärtat. Tunisien är vanligtvis ett väldigt vänligt, balanserat land. Det jag har sett de senaste veckorna har jag aldrig tidigare sett, och det har varit extra komplicerat eftersom det inte gått att lita på informationen. I Tunisien har regimen alltid haft för vana att underdriva allt. När det har pratats om tjugo döda har jag inte trott det minsta på det – jag har alltid varit övertygad om att det handlat om minst tre gånger så många. Det är lätt att säga: ”Jag är bara en fotbollsspelare”, men i första hand är jag en man av folket som hatar orättvisor och förstår varför det blivit som det blivit. Jag blev petad ur landslaget eftersom jag ville att alla spelare skulle få de bonuspengar som vi kommit överens med förbundet om. För mig är ett löfte ett löfte, men så har det inte varit för de som styrt Tunisien.

Flera lag som skulle ha tränat i Tunisien under sina respektive vinteruppehåll ställde in sina resor, bland annat schweiziska FC Zürich (fortfarande med Dusan Djuric i truppen) och FC Sion. Klassiska tyska tredjedivisionslaget Eintracht Braunschweig valde därtill att avbryta sitt läger i Port El Kantaoui .
– Det märktes tydligt på hotellpersonalen hur rädda de var, hur oroliga de var att säga någonting alls om det som pågick, om regimen eller Ben Ali. Det är en otäck känsla när gatorna är helt tomma, när det inte är någon annan i hela hotellkomplexet. På vägen till flygplatsen såg vi butiker som var plundrade, bilar som var brända och militärer i varje gathörn, säger andretränaren Jürgen Rische.

För närvarande ligger all fotboll i Tunisien nere. Det är oklart när ligaspelet kommer att återupptas.

/Erik Niva