Första dagarna av transferfönstret ger mig svaret på en fråga som jag ställde mig själv för inte sådär jättelänge sedan: Vad blev det egentligen av Diego Maradona Junior?

Jo, han har precis skrivit på för US Arzanese i Serie D, det som förvillande nog är femtedivisionen i Italien.

Förmodligen är ni också bekanta med den sorgstänkta historien. Lilla Diego föddes i Neapel 1986, efter att världens bästa fotbollsspelare haft en affär med den unga napolitanskan Cristina Sinagra. Hans pappa vägrade länge erkänna faderskapet, och för att ens få träffa honom för första gången tvingades den då 16-åriga sonen lura sig in på en välgörenhetsturnering i golf nära Rom. Tre år senare drogs relationen till rätten, då sonen stämde sin pappa för uteblivna underhållsbidrag, förtal och psykiskt lidande. Diego Maradona den äldre dömdes att betala en okänd summa varje år fram till och med att hans son fyller 25.

Det gör han senare i år.

Diego Sinagra har valt att bära sin mammas efternamn, men beskriver idag relationen till sin berömda pappa som ”normal”. Även om han aldrig blev den frälsare som andra förväntade sig att han skulle bli när han spelade i Napolis juniorlag så har han behållit sin kärlek till fotbollen.
– Jag vägrar acceptera erbjudanden jag får bara för att jag är Maradonas son. Jag vill spela på den nivå jag förtjänar – och jag har fått lov att inse att det är den här. Jag är en passionerad fotbollsspelare – men givetvis hade jag större förväntningar. Nu tvingas jag göra stora uppoffringar för att spela fotboll. Min förra klubb var Forio d’Ischia, ett smålag som kommer från en ö utanför Neapel. Varje dag åkte jag båt en och en halv timme fram och tillbaka.

Numera påminner Diego Sinagras relation till sporten den som de flesta av oss andra har. Han är med och driver en sorts välgörenhetsklubb i immigranttäta förstaden Castel Volturno – ”socialarbete för att föra samman människor av olika nationaliteter” – och han är framförallt supporter.
– Jag är inte bara en tifosi, jag blir galen när Napoli spelar. Om Napoli förlorar så skriker jag ut förolämpningar och kastar saker omkring mig. Min mamma säger att jag är en helt annan person då…
Och precis som många andra napolitanare håller Diego Sinagra minst lika mycket på det argentinska landslaget som det italienska.
– De är som oss napolitanare – de behöver en dröm för att orka fortsätta. Jag var på Mallorca när VM-kvartsfinalen spelades. Runt omkring mig fanns bara tyskar, jag var den enda som höll på Argentina. Redan vid 0-3 började jag gråta. Efter matchen var jag som död, instängd på mitt hotellrum. Sedan blev jag riktigt arg. Förlorar man en match så stort är det tränarens fel.

Det alltjämt komplicerade förhållandet mellan son och far illustrerades ytterligare när Diego Sinagra tog med sig sin egen familj till Argentina för första gången ifjol.
– Vad vi såg i Argentina går inte att förstå. Det sägs att Neapel är fattigt, så jag trodde att jag kände fattigdomen. Men vi är Las Vegas jämfört med Buenos Aires. Jag har sett småbarn som tar droger på gatorna, som röker på och kör motorcykel.
Diego Sinagra har uttalade vänstersympatier, och en Che Guevara-tatuering på överarmen, precis som sin pappa. Han har en hel del gemensamma ansiktsdrag och en liknande frisyr. När den argentinska pressen fick nys om att han var i Argentina ville de givetvis ta bilder för att visa på likheterna mellan far och son – men blev rejält överraskade när de fick höra vilken bild den unga italienaren tänkte sig.

Han ville posera på Monumental med en River Plate-tröja.

Och förresten, en sak till. Diego Sinagra är högerfotad. Vi önskar honom lycka till i US Arzanese.

/Erik Niva