Nytt år, nya derbyn.

I ett kort andetag innan jag återgår till mitt sybaritiska semesterliv tänkte jag bara hälsa på för att önska gott nytt, och för att skriva ett par rader om Old Firm.

I Sverige kommer vi förstås att öka vår intressegrad med ett par tusen procent eftersom Fredrik Ljungberg är tillbaka i europeisk fotboll igen. Han blir ett exempel till på hur kraftig den där spelargångsdrogen egentligen är, hur svårt det är att släppa taget om adrenalinet som kommer från de stora scenerna.

Men om vi vill förstå vad det är för derby idag så kan vi inte nöja oss med att titta på en comebackande svensk i tröja nummer sju.

Det här är den 2 januari.

Det här är 40 år efter den 2 januari 1971.

Den som vill förstå vad det datumet betyder måste veta att det är den tyngsta dagen i Rangers historia, ett sår av den sort som aldrig riktigt läker.

I derbyt som spelades för 40 år sedan ledde Celtic när det bara var minuter kvar, Jimmy Johnstone – tidernas störste bhoy – hade gjort 1–0, det såg ut att bli förlust, och folk började röra sig hemåt. Ibrox var, som så många arenor då, inget ställe som var byggt för säkerhet och snabba rörelser. Det var byggt för att så många som möjligt skulle kunna se på fotboll.

Colin Stein kvitterade med ett par sekunder kvar, men samtidigt hade en kedjereaktion startat runt Stairway 13, med en folkmassa som rasade neråt utan att någon längre kunde styra den. Tusentals klämdes, hundratals skadades. 66 dog, fler av dem barn.

Det har spelats in dokumentärfilmer om the Ibrox Disaster, det har skrivits sånger och varje nyårsderby har varit en påminnelse om när 66 människor gick på fotboll och aldrig kom hem. Det har inte alltid varit okontroversiellt. Rangers har varit upprörda över att Celtic-fans stört de tysta minuterna genom åren, men ingen tvivlar på att det kommer att vara knäpptyst idag.

Den som vill förstå mer om dagens match än att det är Fredrik Ljungbergs stora återkomst kan se BBC-dokumentären Stairway 13, och ägna en tanke åt en 56-årig man som säkert kommer att svepa förbi i tv-bilderna inför matchen.

1971 var Shane Fenton en av grabbarna i Markinchs pojklag, de som samlades tidigt på morgonen för att ta bussen från Fife in till Glasgow för att gå på fotboll ihop, samla tomflaskor, köpa lite pommesfrites i pausen och åka hem.

– Tiden går ju, på sätt och vis, men det finns saker man aldrig glömmer. Jag minns allt som hände den dagen som om det vore igår, berättar Fenton för the Courier.

Fem av Fentons lagkamrater – däribland 13-årige Peter Easton, han vars mamma pratar i början av BBC-dokumentären – klämdes ihjäl runt Stairway 13. Shane Fenton har aldrig sett en seniormatch i fotboll sedan dess.

Idag återvänder han till Ibrox.

 •••

The Ibrox Disaster (Matt McGinn)

New Year Bells had been ringing,
All of Scotland was singing,
The old year had died,
And the new had been born.

As the news of disaster
From Ibrox came spreading,
The news that would cause
A whole nation to mourn

Two great goals had been scored,
In the last dying moments.
Jimmy Johnstone for Celtic,
For Rangers’ young Stein.
Their supporters all cheered them,
With voices of thunder,
Unknowing what waited on staircase 13

66 people died
Some in flower of their manhood,
When the fences gave way
And the barriers bent,
Seasoned Glasgow policemen
their faces all tearstained,
With brave efforts, endeavoured far worse to prevent.

All of Glasgow enjoined,
For the first time in history.
In the Glasgow cathedral no Billys, no Dans
But the Old Firm united to pray for their victims,
Of a tragedy set in the memory of man.

New Year Bells had been ringing,
All of Scotland was singing,
The old year had died,
And the new had been born.
As the news of disaster
From Ibrox came spreading,
The news that would cause
A whole nation to mourn.

/Simon Bank