Lite klädsamt helgsent, men vi ska givetvis inte låta finalen av de asiatiska mästerskapen passera obemärkt förbi.

Har ni missat det så vann alltså de ”Blå samurajerna” från Japan. 1-0 efter förlängning. Australien hade de flesta av de bästa chanserna, men i den 109:e minuten fick David Carney från Blackpool för sig att lämna Tadanari Lee obevakad vid straffpunkten.

Och ska man avgöra en mästerskapsfinal så kan man ju lika gärna göra det såhär.

En volley i krysset, men det är först i svallvågorna av pilbågsfirandet som allt det här blir riktigt intressant för oss bloggbankare.

Tadanari Lee är långt ifrån någon vanlig enkel japansk Tadanari Lee. Han heter även Lee Chung-Sung och är korean.

Jag ska ju nu inte komma och påstå att jag själv är någon expert på det här området, men borta i östra Asien finns det alltså en väldigt känslig term som stavas zainichi. Den används för koreaner som är bosatta i Japan, och har exceptionellt lång livskraft.

Här i Sverige brukar ju invandrarstämpeln oftast blekna bort någonstans mellan tredje och fjärde generationen, men i Japan tycks det inte spela någon större roll att de allra flesta koreaner kom under koloniseringen i början av 1900-talet – zainichi förblir alltid zainichi, det här märkliga mellantinget mellan korean och japan som inte riktigt hör hemma någonstans.

Under VM uppmärksammades nordkoreanske anfallaren Jong Tae Se, som är nordkoreansk zainichi. Och nu har då turen kommit till Tadanari Lee, som är fjärde generationens sydkoreansk zainichi. Han tillhörde länge de sydkoreanska ungdomslandslagstrupperna, men skaffade sig japanskt pass lagom för att delta i OS 2008.

Zainichi-begreppet är så starkt att de allra flesta fotbollsspelare väljer att representera de koreanska nationer där deras förfäder föddes.
– Zainichi-japaner har begränsade rättigheter och utsätts regelbundet för diskriminering, så det vore enklare och bättre för de här spelarna som spelar i J-League att skaffa sig japanskt medborgarskap. Men de gör det ändå inte, då de känner sådan stolthet över sin nationalitet.
Shin Mukoeng är en zainichi-författare som skrivit boken ”Sokoku to Bokoku to Futtoboru”, (”Hemland, Moderland och Fotboll”). Han menar att Tadanari Lees val gjort honom till undantaget, en spelare som tänkt och handlat annorlunda än de flesta som varit i hans situation förut.
– Men i grunden är han likadan som alla andra zainichi-spelare, han grubblar över sin nationalitet och har svårt att känna sig hemma med den. Jag minns hur hans pappa en gång sa till mig: ”Du kan byta nationalitet, men du kan inte förändra ditt ursprung”. Och han hade rätt. Det är vårt öde. Vi vet det, allihop. Men fotbollsspelare tvingas konfronteras med det på ett tydligare sätt.

Inhoppet i finalen var Tadanari Lees blott andra a-landskamp. Han använde inte särskilt stora ord efteråt, matchhjälten, men hans segerintervjuer lät ändå annorlunda än sådana brukar göra.
– Jag är stolt över matchen, men jag är vare sig korean eller japan. Jag är fotbollsspelare.

/Erik Niva