Det stod inte ”Från en okänd välgörare” på kuvertet. Det borde ha gjort det.

Ett par av er såg kanske hur Ola Wenström försökte plocka kredibilitetspoäng i Premier League-studion strax före jul. Han hade släpat med sig ett program från matchen mellan Spurs och Man United, 1981, och kråmade sig belåtet.

Någon såg det i alla fall.

När jag kom tillbaka till redaktionen efter jullovet låg det ett kuvert och väntade på mig. Inuti låg tre matchprogram från Spurs hemmamatcher mot Millwall, Middlesbrough och Birmingham, det äldsta från oktober 1972 och det nyaste från oktober 1978.

Och det var allt.

Inget följebrev, ingen avsändare, ingenting.

***

Jag har en skokartong med 80-talsprogram hemma på pojkrummet.  Jag beställde någon sorts gott-och-blandat-paket från England, och fick en salig blandning, med allt mellan Macclesfield och Man United.

Men det är i stort sett också det. Även om jag aldrig tröttnar på att bläddra i de där gamla programmen så har jag aldrig fått för mig att börja samla. Dels för att jag i grunden inte är någon samlartyp, dels för att utbudet är så fullständigt bottenlöst.

När blir man klar?

Tittar man på en seriös samlare som till exempel Steve Earl – använd efternamnets stavning för att särskilja honom från folkrockaren – så består hans kollektion av ”långt över en miljon program”. Och dit orkar jag bara inte ta mig.

Steve Earl lever för övrigt ett av de där märkliga fotbollsliven som börjar där sidlinjerna tar slut. Han försörjer sig på att sälja matchprogram – och det har han gjort i över 40 år.
– 1970 var jag 19 år gammal. Då hade jag redan been wheeling and dealing i programmarknaden i fem år, så jag insåg att det kanske vore en idé att börja göra det på riktigt. Jag har alltid gått med vinst, även om den är liten. Om jag hade varit ute efter att bli rik hade jag gjort något annat – men jag älskar det jag gör.

Juvelen i hans egen samlarkrona? Matchprogrammet från den allra första VM-finalen, den som spelades i Uruguay 1930.

***

Som alla vet har det ju hänt en del med matchprogrammen från 1930, eller för den delen från 1985. Där de tidigare mest bara var ett informationsblad som redogjorde för potentiella laguppställningar är de idag fullfärgsmagasin med hundratalet sidor som brukar kosta mellan 50 och 100 kronor när Premier League-lagen spelar.
– Teknologi och girighet förändrade allt. Nuförtiden är programmen så glossy och så polerade; de tycks höra till någon sorts galakväll snarare än en fotbollsmatch.

Jag är personligen inte så intresserad av vad Bob Stanley har för sig i sitt liv som keyboardist i elektropopgruppen Saint Etienne – däremot gillar jag boken han gjort om fotbollsprogram, ”Match Day”.
– Hela min fascination startade när jag växte upp i Surrey och följde mitt lokala lag, Redhill. Det var inte särskilt glamouröst, fram till det att Fulham kom ner för att spela en vänskapsmatch någon gång på 70-talet. På den tiden hade de George Best, Rodney Marsh och Bobby Moore i laget. Jag var tvungen att gå till skolan dagen efter, så jag fick inte gå på matchen – men jag såg ändå till att få tag på programmet. För mig kändes det nästan lika viktigt att äga det som att faktiskt se matchen. Inte för att låtsas att jag varit där, utan bara för att ha någon sorts fysiskt minne från matchen.

”Match Day” är i första hand en bildbok som visar hur programmen utvecklats genom årtiondena, från andra världkrigets slut fram till och med Premier League-tiden.
– Höjdpunkten måste vara Coventry Citys program från säsongen 1969-70. De sticker verkligen ut eftersom de var så fantasifulla och så vackert utgjorda. Jag älskade illustrationerna de byggde framsidorna på, och faktumet att de påminde mer om skivomslag än om vanliga matchprogram. Så mycket tanke lades ner på dem, varje detalj var verkligen uttänkt och övervägd. Det sorgliga är att de inte görs på det sättet längre.

***

Tottenhams program från 1972-73-säsongen är enkla och avskalade; inga estetiska mästerverk. Jag har svårt att tro att Bob Stanley håller dem särskilt högt – men det gör jag.

Tack vare någon anonym hjälte därute har jag numera min egen samling. Den är inte särskilt omfattande – bara tre program stor – men den räcker i alla fall mer än väl för att bräda Ola Wenström.

/Erik Niva