Det var alltså i samband med en FA Cup-match mot en av de allra värsta rivalerna som Liverpool FC kom att byta tränare.

Nej, inte nu. Inte Roy Hodgson.

Jag syftar på det som hände för nästan exakt 20 år sedan – den 20 februari 1991 – då Kenny Dalglish sensationellt avgick morgonen efter cupmatchen mot Everton.

I stort sett ingen enda människa såg det komma. Den mäktiga röda maskinen från Liverpool var regerande mästare, hade vunnit tre ligatitlar och två FA Cup-bucklor under Dalglish. Utifrån tycktes allt vara business as usual – men Kenny Dalglish höll på att ätas upp inifrån.

Dels var det pressen som följde av att leda en klubb som Liverpool, men i ännu högre utsträckning var det sviterna av Hillsborough. Knappt ens två år hade gått sedan den värsta läktarkatastrofen i engelsk fotbollshistoria, och för Dalglish bestod tillvaron fortfarande av sjukhus, begravningar och sörjande familjer. Som främste representant för Liverpool FC såg han det som sin plikt att finnas till hands för andra som behövde honom, hur jobbigt han än själv tyckte att det var.

Till slut hade han givit så mycket av sig själv att han inte längre hade något kvar.

Hans kropp flammade upp av eksem utan att han var allergisk mot något, hans tålamod och koncentrationsförmåga var nere på noll. För att stänga av känslorna började dricka flera flaskor vin, mer eller mindre dagligen.

Verkligheten kom definitivt ikapp under den där historiska cupmatchen på Goodison, den som slutade 4-4. Liverpool tog ledningen fyra gånger, men ingen enda gång klarade de av att sy ihop säcken och stänga matchen. Dalglish upplevde det som sitt eget fel, manager som han var. När John Barnes gjorde 4-3 i den första förlängningskvarten vände han sig mot sin assistent, Ronnie Moran.
– Nu stänger vi det här. Vi sätter ner Jan Mölby som libero.
Ronnie Moran var inte säker.
– Nä, vänta.
Och Kenny Dalglish ändrade sig.
– Okej, vi låter det vara som det är.
När Tony Cottee sedan utnyttjade hålet där Jan Mölby var tänkt att vara innebar det den absoluta slutpunkten för Dalglish.
–  Jag borde ha flyttat ner Jan, men jag frös. Stormen pågick runt omkring mig. Min kropp var där, men inte mitt huvud. Det var dags att gå.

Klockan halv elva morgonen efter åkte Kenny Dalglish in till Anfield och sa upp sig. Liverpool FC har inte vunnit ligan en enda gång igen sedan dess.

***

Från och med idag är Kenny Dalglish återigen manager för Liverpool – tillfälligt eller inte, vi får se – och jag önskar verkligen att det ska gå bra för honom.

Dels för att han verkar vara en bra karl, men framförallt eftersom jag vet vilka krafter det är som fört honom tillbaka till den här positionen. Det handlar om tradition, identitet och klubbkänsla från både honom och fansen – och man önskar ju att det vore den typen av värden som gav framgång i fotboll.

Men nej, min grundkänsla är att 2010-talet inte är Kenny Dalglishs tid. Inte för att jag vill reducera honom till en gammalmodig dinosaurie, utan för att han helt enkelt varit borta för länge. Det har gått mer än femton år sedan han senast nådde en riktig framgång som manager, drygt tolv år sedan han var heltidsmanager. Det är för lång tid. Fotbollshistorien har ytterst få exempel på managers som lyckats komma tillbaka efter så långa uppehåll.

Inga fördelar? Jodå, gott om dem – ifall bara situationen hanteras på rätt sätt. Oavsett resultat kommer Kenny Dalglish att ena klubben, dämpa turbulensen runt den. Det är fullt möjligt att den nya ägargruppen i praktiken redan räknat bort den här säsongen, och vill ägna resten av våren åt att i lugn och ro placera kanonerna i position inför en sommarrevolution.

I morgon vaknar Liverpool med en älskad legendar som manager. Men inbäddat i de rödvita lakanen ligger fortfarande också en ihålig spelartrupp, en halvknackig ekonomi, en olöst arenafråga och en oklar framtidsriktning.

Det är riktigt stora, läskiga spöken – och inga av dem har försvunnit med Roy Hodgson.

/Erik Niva