På lediga lördagar händer det ganska ofta att Xavi Hernández går ner till den lokala idrottsplatsen för att titta på sina kompisar i Natació Terrassa.

Det är amatörfotboll, några dussin släktingar och ett par hundar i publiken – men ändå sitter en av världens bästa fotbollsspelare och studsar för sig själv på läktaren.
– Jag hoppas att bollen ska studsa åt mitt håll så att jag får känna på den. Det går bara inte att få nog av bollen. Jag erkänner – jag är en fanatiker. Jag vet inte om det är en synd som jag borde straffas för.

När Xavi en gång pratade om sina favoritspelare nämnde han Matthew Le Tissier som sin engelska förebild, samma Le Tissier som spelade 17 säsonger för Southampton utan att någonsin representera någon annan klubb i sin karriär. Det finns en ledtråd till hans karaktär i det svaret, precis som det finns en genväg till hans storhet i den där fanatiska kärleken till fotboll.

Innan han ens hade hunnit etablera sig i Barcelonas a-lag försökte Milan köpa honom. Vägen till speltid i Barça tycktes stängd av Pep Guardiola, samtidigt som det var uppenbart att den här 19-åringen var tillräckligt bra för att platsa i någon av Europas allra bästa klubbar.
– Min pappa försökte öppna ögonen på mig: ”Pep är där. Det är en myt som står i vägen för dig”.  Men min mamma sa emot: ”Joaquim, Xavi måste stanna med Barça. Förstår du inte det?”. Själv pratade jag med både Zaccheroni och Galliani, men jag visste att jag inte skulle kunna flytta. Jag är född för att spela för Barcelona. Och med tiden har min pappa också insett det.

Xavi Hernández har tillhört Barcelona sedan han var 11 år gammal. Igår gjorde han sin 549:e match för klubben. Ingen annan har någonsin spelat fler.
– Det går inte att sätta ett pris på att bli älskad i sitt hem, sa han som tack för hyllningarna.
Klubbpresidenten Sandro Rossel öste på.
– Xavi är allt som barcelonismon står för. Han är vårt hjärta, vår hjärna, vårt arbete och vår känsla. Det är omöjligt att inte älska honom.

Orden är löddriga, men jag håller med om dem. I vanliga fall är det lite svårt att komma igång med bloggandet efter ett uppehåll, eftersom det känns som att ämnet liksom måste vara värdigt omstarten. Idag fanns inga såna problem.

Under VM i somras slog Xavi 669 passningar, av vilka 599 gick rätt. Ingen annan spelare i hela turneringen fick ens iväg 500.

Det är långt ifrån bara därför som jag menar att han är sin generations allra största mittfältare.

/Erik Niva