Två extraordinärt intensiva dygn ute på den stora fotbollskontinenten. Ni får ursäkta det glesa uppdaterandet; jag har helt enkelt inte haft några skrivluckor.

I alla fall, how about that Champions League?

Jodå. Det går liksom inte att förneka att det är en turnering som ger mersmak. Alla som på ett eller annat sätt fått smutta på den vill alltid ha mer.

Vi har ju haft anledning att beröra den där skillnaden mellan curvan och pressläktaren tidigare i veckan, och för mig personligen tog den här tvådagarsutflykten mig hela vägen från den ena extremen till den andra.

Tisdag. Spursing it up. Ösregn i Milano. Ihopklämda och uppsjungna i Vittorio Emanuele-gallerians kulvertar. Spiraltrappan hela vägen upp till tredje etage. Småvuxna snubbar som säljer sambuca i småflaskor. Inte en närbild eller repris på hela matchen. A sing-song and a scrap. Crouch i 80:e. Bedlam. Mayhem. Sedan kvarhållen och runtvallad av polisen i ett par timmar. Till sist inforslad på buss och avdumpad på helt anonym plats, någonstans i Milano.

San Siro-succén var Tottenham Hotspurs första bortaseger någonsin i Europacupspel, och jag är väldigt glad över att jag upplevde den precis just sådär.

Onsdag. Jobb. Stillsamt väder i London. Club Level-buffé halvannan timme före matchen. Vita dukar. Tillmötesgående kypare. Biljetter som kostat tusentals kronor. Sittplats i perfekt höjd med spelet. Stoppat säte och dryckeshållare. HD-gräsmatta. Europas två mest estetiska lag. Passningstrianglar, väggspel och omställningar. En slutvändning som rubbade vår världsbild. Högre ljudnivå än jag någonsin tidigare upplevt på Emirates. Och sedan tog jag rulltrappan ner till gatuplan.

Arsenal-Barcelona kvalar in som en av de tio mest högkvalitativa matcher jag upplevt på plats. Det var absolut ett privilegium att få följa den från en plats där jag faktiskt kunde följa och förstå spelmönstren.

Champions League är en turnering som pressar fram max ur både spelare och åskådare, och kryddar dessutom med känslan av att vara på plats i världens centrum samtidigt som historia skrivs inför hundratals miljoner ögonpar. Den är berusande.

Samtidigt kväver också Champions League-kolossen väldigt mycket av den fotboll som trängs om utrymmet under den. Parallellt med Arsenal-matchen spelade Wigan och Bolton derby uppe i nordväst, ett tungt FA Cup-omspel som tillhört klubbarnas största matcher för säsongen ifall den spelats för 20 år sedan.

Igår kom 7 515 åskådare för att titta på.

***

Hur som helst, vi är skyldig er en tävlingsredovisning. Bland alla er som visade intresse för att vinna en bloggbok blev det de här glada laxarna som träffade rätt.

Linus Brorsson (Markaryd), Simon Bodarve (Jönköping), Calle Hjul (Nora), Terje Håkansson (Bromma), Erik Ringlander (Göteborg), Johan Regnéll (Uppsala), Kristoffer Bergdahl (Helsingborg), Carl Hallin (Tidaholm), Nils Lundberg (Gimo) och Viktor Asplund (Uppsala).

Har ni inte redan fått boken i brevlådan så får ni det förhoppningsvis vilken dag som helst.

Och tillhör ni inte de lyckligt lottade – det här är alltså länken för er.

Slutpropagerat.

/Erik Niva