Man är ju som man är.

Man är ju en sån där som aldrig slutar tycka att en av de roligaste sakerna med stormatcher med engelsk inblandning är att scanna av pressrummet, se vilka reliker som är på plats.

Jag menar, hur kan man undvika att se underhållningsvärdet i att självaste Graham Taylor plötsligt kommer ut från toaletten?

Alldeles nyss var jag och fyllde på kaffekoppen, och fann mig själv bredvid Arsenals gamle centerpelare Alan Smith. Just det händer ju förvisso lite då och då – som Telegraph-kolumnist är ju Smith lika mycket journalist som jag själv är numera – men ikväll kunde jag inte avstå från att byta några ord.

Vi är ju på Parken. Cupvinnarcupfinalen ’94-Parken.
– Det är en arena som alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta.  Jag kommer aldrig att glömma det målet, konstaterade ”Smudge”.
Själv kommer jag nog aldrig att förstå hur ni vann den matchen. Ni rörde ju knappt bollen, raljerade jag, samtidigt som jag famlade med kaffet.
– Men vi hade en fyrbackslinje som försäkrade att de hade kunnat spela mot hela natten utan att lyckas göra mål. One-Nil To the Arsenal. The way it always should be.

Ah, well. En sån här kväll på en sån här plats kan jag gott låta Alan Smith få sista ordet.

/Erik Niva