Vore jag den som vore den så hade jag ju berättat att det är strålande sol och skjortväder här i Milano.

Nu är jag ju inte det.

Istället tänkte jag passa på att ge mig in i filling-in-the-blanks-branschen, så här ett par minuter innan FA-cupen rullar in över oss igen. Även om den stora laddningen idag detonerar i sydvästra London så finns förstås den mest intressanta och uppmärksammade berättelsen en bit norrut.Crawley Town kravlar sig upp från West Sussex och tillvaron i femtedivisionen, till Old Trafford och världens blickfång.

David, Goliat, stenslunga, askungar, den grejen?

Jo, förstås.

Men eftersom vi inte i alla sammanhang ska utgå ifrån att alla har tid och lust att läsa sig lite närmare pudelns kärna – och eftersom den svenska mediebilden hittills har stannat just vid jämförelser mellan gigantiska United och minimala Town – så kan vi väl lägga fem minuter på att berätta varför sanningen om Crawley Town går lite djupare än att de är ”ett division fem-lag”.

Med ett, ska vi säga begränsat supporterunderlag (nere på 603 i fjol) och en kontroversiell manager i Steve Evans (avstängd från all fotboll i 20 månader för ekonomiska oegentligheter med Boston FC i början av 2000-talet) har de ändå vuxit sig större än hela sin omgivning, och vänt från en likvidationsprocess 2010 till en FA-cupsuccé 2011. Hur? Ttack vare icke namngivna investerare från Hong-Kong som både skuldsanerat (en miljon pund) och dyngat in miljoner i verksamheten. Förra sommaren handlade de etablerade spelare för en halv miljon pund, mer än vad samtliga League Two-klubbar handlade för tillsammans.

Om Crawley Town är en askunge eller David så är de en askunge eller David som ersatt skorna med en moped och stenslungan med en AK4.

Inte tillräckligt för att hota Manchester United, förstås. Och inte tillräckligt för att det inte ska vara en fin historia om att allt är möjligt. Men tillräckligt relevant för att nämnas mitt i upphetsningen över att ett division fem-lag tagit sig hela vägen till Old Trafford.

/Simon Bank