Det går snabbt i fotboll.

För bara halvannat år sedan hade vi en lista över historiens snyggaste bicycletas här på bloggen. Den är historia nu. Och för bara någon vecka sedan skrev jag ett inlägg om en brasiliansk liga överfull av nygamla hjältar. Inte längre giltig.

Original-Ronaldo tar sina svullna knän, sin enorma mage, sin ännu större meritlista och lämnar in. Ett fenomen finns inte längre bland oss. Internet är redan överfullt av youtube-kavalkader och hyllningsrunor – själv är jag faktiskt mest nyfiken på hur det här påverkar R9:s entourage.

I höstas kom den nya Ronaldo-biografin ”Paura del buio” – ”Rädslan för mörkret” – en bok som summerade Ronaldos karriär innan den ens var över.
– Han är verkligen mörkrädd, det är en svaghet han erkänt flera gånger. Men titeln har förstås också en symbolisk mening. Nu när han når slutet av sin karriär vet ingen vad som väntar, definitivt inget tränarjobb. Det finns ett mörker på andra sidan.
* Politik, som Romário och Bebeto?
– Det är för tidigt att säga, men i ett land som Brasilien – där politisk framgång till stor del avgörs av vad man redan uträttat i livet – finns absolut förutsättningar att lyckas.
* Kommer han ångra något med sin karriär?
– Att han aldrig spelade för Flamengo, klubben han höll på som barn. Det kommer han att gräma sig över i hela sitt liv. Dessutom finns ju hans misslyckande att vinna Champions League, men det mildras av VM-triumfen 2002, säger författaren Enzo Palladini.

Ett kapitel handlar om teorin om att Ronaldo ska ha varit dopad under sin tid i PSV, ett annat om alla hans kvinnor – och det är ju de som fått medial spridning. Men det är alltså ett tredje kapitel jag fastnar vid, det om affärsimperiet R9.

Det visar sig att Ronaldo fungerar ungefär som Bob Dylan numera, på så sätt att hans karriär försörjt en hel turnéapparat. Enligt Palladini har R9-kolossen ungefär 120 anställda. Där finns fyra mäklarfirmor, tre olika varumärkesförvaltare, ett företag som sysslar med fysioterapi och en investeringsfond, som ägnar sig åt att exportera sydamerikanska fotbollsspelare till Europa.

Visserligen är det väl fullt möjligt att imperiet kan klara sig bra även med ett pensionerat dragplåster, men Palladini spekulerar i att Ronaldo förlängt sin aktiva karriär just för att hålla businesslågan brinnande. När han nu nått vägens oundvikliga slut finns risken att han inte är den enda som har anledning att frukta mörkret på andra sidan.

***

Samtidigt har Roberto Carlos skrivit på för Anzhi Machatsjkala, i en helt annan verklighet som visar sig ligga närmare än man kunnat tro. Mannen som ligger bakom övergången är Fabiano Farah, samma agent som byggt upp det där R9-imperiet.

Sedan några veckor tillbaka ägs Anzhi Machatsjkala av oligarken Suleyman Kerimov, som är personligt bekant med Farah.

Enligt Forbes är Kerimov god för 5,5 miljarder dollar, vilket gör honom till världens 136:e rikaste man. Hans liv förändrades 2006, då han ådrog sig svåra brännskador efter en bilolycka i Nice. Sedan dess har Kerimov utvecklat en stark vilja att ge något tillbaka till den bakgrund han kommer ifrån, och har investerat flera miljarder kronor i olika projekt som är tänkta att ge talangfulla ungdomar i de ex-sovjetiska delrepublikerna en rimlig chans.

Själv kommer Kerimov alltså från Dagestan, en av alla de här politiskt oroliga delrepublikerna i norra Kaukasus. Där har han nu tänkt sig att bygga upp en ny storklubb, ett fotbollslag som både kan skänka glädje till det dagestanska folket och representera republiken ute i den stora, vida världen.

Det ska bli väldigt spännande att följa.

Följdfrågan är rätt given. Med Roberto Carlos i Dagestan, Ruud Gullit i Tjetjenien och Tony Adams i Azerbajdzjan – när pröjsar Aftonbladet min reportageresa till Kaukasus?

***

För övrigt måste vi givetvis nämna att Hajduk Split ägnat helgen åt att fira 100-årsjubileum nere i Dalmatien. Och ja… Det är skillnad på bengaltifo och bengaltifo.

Vafan, ni får en mer heltäckande extralänk också.

/Erik Niva