Jag har arbetat som journalist i 21 år.
Jag har andats som Tottenham-supporter i 30 år.

Jag minns mer om hur det ena började, mindre om det andra. Spurs spelade på tv, en av de där fyramålsmatcherna som de gillade lika mycket då som nu (mot Stoke? Coventry?), och när matchen var över var jag Spurs. I grunden handlade det om något slags vag uppfattning om estetik. Dräkterna, de långhåriga spelarna (jag vet att Glenn Hoddle spelade), själva namnet: Tottenham, det lät som en superhjälte ur en barnbok.

Och vi blev ihop.

Sedan dess har jag varit fotbollsspelare, mellanstadieelev, pubertetsunge, idiot, lycklig, miserabel, förälskad, dumpad, full, ambitiös, teaterstudent, fransktalande, fattig, lillebror, storebror, bloggare och bostadsrättsinnehavare.

Jag har varit massor av saker, men varje enskild dag på vägen har jag varit Spurs. Jag var det när Glenn Hoddle passade till Steve Archibald som passade till Clive Allen. Jag var det när Gary Lineker gjorde mål. Jag var det när allt gick åt helvete. Jag var det när Gazza slog en frispark, när han bröt ett ben, när han drog till Italien. Jag var det under Alan Sugar, med George Graham, jävlar i mig till och med när vi satte vårt offensiva hopp till the might that was Neale Fenn och Rory Allen. Jag stod med min flickvän på White Hart Lane när Sol Campbell gjorde mål mot United i 4-1-matchen 1996, och jag stod där med min bror när Sol Campbell kom tillbaka med Arsenal.

När jag började skriva fotboll för Aftonbladet slutade jag vara medlem i Tottenham. Det var ett slags fåfäng gest: jag ville inte gynna en klubb jag förväntades vara objektiv inför. Jag hade egentligen inte behövt göra det, lika lite som jag haft någon anledning att mörka en 30-årig kärleksaffär. 

Dels har jag i princip aldrig skrivit om Spurs. Dels har de i princip aldrig varit ett hot mot något annat lag i hela den kända världen.

Och här står vi då nu.

Ikväll går Tottenham ut för att hota Milan, för att möta Il Club Piu’ Titolato Al Mondo. Jag är här, för att skriva. När jag går ut i Brera för att äta dagens prima colazione kommer jag att fundera över vilken sorts fötter Michael Dawson tar på sig idag, när jag tar vägen över Piazza del Duomo kommer jag att känna mig omedelbart besläktad med Spurs-supportrarna där, när jag lägger mig i natt kommer jag att vara lycklig eller olycklig, beroende på hur matchen slutat.

Några problem här? Några diskrepanser gällande uppdraget, herr journalisten? 

Ja. Självklart är det så. Det är klart att det finns en trovärdighetsproblematik i att en som – om han inte var allergisk mot hundar – skulle döpt sin hundar till Ginola och Gary sätts att bevaka Tottenhams största internationella match på 27 år.

Men om jag tvivlade på trovärdigheten själv hade jag inte varit här. Eller, jag hade varit här, men på en annan läktare än pressläktaren. Jag vet ju inte om ni är det minsta intresserade av mekanismerna, men jag berättar ändå: när Magnus Hedman släppte in den där Camara-fösningen i förlängningen mot Senegal var inte min första reflex ”fan” eller ”skit i helvete”. Min reflexreaktion var ”vem gjorde målet, och vem var det som missade att stänga ner honom?”. 

Jobbet är en nästan psykotisk känslosköld. Jag är inte idiot, så jag förstår att parallellen är fragmentarisk, men det är som när en polis eller brandman eller, för den delen, journalist, kommer till en olycksplats. De känner inte en massa där och då, för de har ett jobb att göra. Känslorna kommer sen, efteråt.

Jag vaknade med en malande känsla i magen i morse, som alltid inför stora matcher. Och jag kommer att gå och lägga mig lycklig eller olycklig i natt, beroende på hur matchen slutar. Men mellan åtta och halvtvå kommer jag att vara upptagen med att jobba.

Det är precis så enkelt. Jag har full förståelse för alla som tror något annat.
 

/Simon Bank