Få saker inom den här sporten fascinerar mig som klubbpsykologi. För att den är så svår att komma åt, att konkretisera – och för att den har sådan ofantlig betydelse.

Såhär är det ju: Hade Laurent Koscielny och Wojtek Szczesny spelat i Arsenals Invincibles-lag och ställts inför precis den där situationen i den 63:e minuten av en vanlig ligamatch mot Blackburn våren 2004 – då hade de löst den på ett helt annat sätt.

En isolerad händelse upphör att vara en isolerad händelse då den upprepas år efter år efter år. En klubb upphör att vara en vinnarförening då den inte längre vinner något.

Arsenal har förstått det här, och tillhör paradoxalt nog också de klubbar som jobbar allra mest medvetet med ämnet. Innan en ung talang får kontrakt med Arsenal måste han gå igenom ett 117 frågor långt test. Det är tänkt att mäta egenskaper som psykisk uthållighet, tävlingsvilja och stresstålighet. ”Jag är beredd att skada min motståndare för att vinna”, är ett påstående som spelarna ska gradera riktighetshalten i. ”Jag vill visa att jag är bättre än andra, även på träning”, ett annat.
– Du kan ha två spelare som är jämnbra vad gäller teknik, fysik och taktisk förståelse – men om den ena är mentalt starkare än den andra kommer han att framstå som bättre på alla områden, säger klubbpsykologen Jacques Crevoisier.

Arsenal har också kompletterat utvärderingen med ett rent fysiologiskt prov, som mäter mjölksyrehalten under idrottens klassiska beep-test.
– Spelarna stannar när de känner att de inte kan fortsätta längre. Men är det fysiskt eller mentalt? När vi studerar mjölksyrehalterna ser vi att vissa spelare ger upp lättare. Och förmågan att stå emot smärta är väldigt tätt sammanlänkad med viljan att vinna. Det är livsviktigt att ha spelare som är beredda att spränga sina gränser i 89:e minuten, när alla är utmattade. Arsenal har många såna.

Det låter bra. Det funkar dessvärre inget vidare. Arsenal har mest bara lyckats med att bygga upp en mental barriär, och står nu inför en situation då de faktiskt måste konstruera om hela klubbpsyket.

De är inte ensamma. Bland Europas storklubbar finns det gott om mentala demoner, och det är intressant att studera hur de tar sig an utmaningarna.
* Manchester City ska ta en titel för första gången på 35 år. För att lyckas med det har de köpt in beprövade vinnare från hela kontinenten, enligt en tro på att spelare som vunnit bucklor på ett håll även ska klara av att göra det i Manchester.
* Real Madrid ska till att börja med ta sig förbi en CL-åttondel för första gången på sju år, och har hämtat in häxmästaren själv. Så här långt in i hans karriär har de psykologiska spökena varit räddare för José Mourinho än han har varit för dem.
* Schalke 04 måste bryta Europas kanske allra värsta förlorarkomplex. Där har de valt att ge en totalitär Järn-Felix Magath mandat att byta ut hela inredningen och därefter möblera om efter eget huvud. På ett och ett halvt år har han hämtat in 40 nya spelare.

Klubben som lyckats bäst med att strukturera om sin mentalitet de senaste åren har – faktiskt – varit Tottenham. Idag är det inte längre en självklarhet att Spurs viker ner sig vid första testet och släpper in ett kvitteringsmål i 89:e. ’Appy ’Arry Redknapp har lyckats lösa upp just den gordiska knuten med sitt sätt att hissa sina egna spelare i medierna och sin kalla-en-spade-en-spade-mentalitet – men misstanken är ju att det varit en lyckträff, snarare än ett universalrecept som funkat på andra lidande klubbar.

När man inte har något bättre uttryck att ta till brukar man säga att vinnarmentalitet ”sitter i väggarna” hos en klubb som Manchester United. När man anstränger sig lite hårdare landar man i den kravfyllda professionalism som går i arv från kulturbärare från kulturbärare, från Bryan Robson till Roy Keane till Gary Neville till Rio Ferdinand till Chris Smalling.

Men räcker det? Nja. Den som först lyckas med att göra klubbpsykologi begriplig och därefter utarbetar en fungerande metod för att jobba med den – den personen gör också sig själv fullständigt oumbärlig inom den europeiska toppfotbollen.

/Erik Niva