För mindre än tio år sedan trodde jag aldrig att jag skulle behöva skriva en sån här text.

Fotbollen har förändrats sedan dess, men inte minst har folket som följer fotbollen förändrats sedan dess. Nu blir jag inte längre det minsta förvånad när det sker en övergång som Torres till Chelsea eller Carroll till Liverpool – och en betydande andel av de intresserade tycker att det är precis som det borde vara.

Spelaren har ju större chans att vinna titlar i den andra klubben. Han tjänar ju mer pengar där. Och fotboll är ju business nuförtiden. Varför skulle han inte byta klubb med en axelryckning?

Jag kan bara inte begripa mig på den här attityden, inställningen som enbart består av en känslokall, egoistisk ekonomilogik. Fotboll är business – jotack, jag vet – men jag kan verkligen inte förstå det här strävandet mot en fotboll som bara är business, som inte har plats för någonting alls som inte ryms på en balansräkning eller i en serietabell.

Antagligen kommer den från samma sorts människor som noterar att bästa vännen blivit lämnad av sin fru, utan att förstå varför han blir upprörd. Vadårå? Den andra killen är ju starkare och snyggare. Han har ju större hus. Han tjänar bättre. Varför skulle hon inte byta partner om hon nu fick chansen att uppgradera?

Fånigt att jämföra kärlek med fotboll? Inte för mig. Inte utifrån de känslor jag har för den här sporten.

I 150 års tid har fotbollssupportrar fortsatt stötta sina klubbar mot allt rationellt bättre vetande. Oavsett om de har vunnit några titlar eller inte har de fortsatt trotsa det där regnandet och den där snålblåsten i tiotusental – av den enda anledningen att de älskat sina lag.

Det är den lojaliteten som byggt upp fotbollen till världens största sport – ja, världens största kulturella fenomen – och det är den som dagens elitspelare manipulerar och utnyttjar.

Jämförelsen med en telefonsäljare på Phonehouse som plötsligt hoppar på ett bättre erbjudande från OnOff är idiotisk, då det inte är någon som investerat några känslor i hans relation till sin arbetsplats. Det står inte 40 000 människor och jublar när killen öppnar butiksdörren på morgonen, det är inte därför han får betalt.

Fotboll är något unikt.

Numera kräver jag ju inte att spelarna ska ha samma från-vaggan-till-graven-inställning till fotbollen som fansen – men jag begär faktiskt att de inte leker med de känslor som skapat det löneberg de klättrar på. Ska man vara en legoknekt kan man väl i alla fall vara en uppriktig, rakryggad legoknekt.

Inför alla er som också ser fotboll som en sport som handlar mer om hjärta än hjärna känner jag mig såklart lite fånig som skriver såna här självklara snusförnuftigheter – men tro mig när jag säger att jag tyvärr gör det av en anledning.

Fotbollsfamiljen byter karaktär.

Om tio år misstänker jag att jag sitter och skriver en text som handlar om varför jag inte förstår mig på fans som regelbundet byter lag, fäktar mot en välbekant argumentationskedja. Den där andra klubben har ju större chans att vinna titlar. De har ju bättre spelare. Mer pengar. Varför skulle man inte byta och börja hålla på dem istället för det här förlorargänget som inte ser ut att kunna komma bättre än sjua?

Jag avslutar det här inläget med ett klipp som jag fick via kommentatorsfältet. Klippet är från La Rosaleda i Málaga, en rosenträdgård som inte har sett några större bucklor än en fjompig Intertoto-trofé från 2002 – men där ett kryss mot Real Madrid på den förra ligasäsongens sista dag i alla fall innebar att de hängde kvar i högstaligan.

Det här är min fotboll.

/Erik Niva