Ja, någon gång måste man ju börja jobba igen, och det finns ju sämre sätt.

1. Nando v Liverpool 0–1.

Eftersom det där är en match ni kan läsa om på bredden, tvären och diagonalen överallt annars så tänker jag inte röra den mer än ytterst kort. Jag såg den på en uteservering i Ayia Napa där jag är för att dansa skumbadsdisco och skråla Boten Anna och hångla runt med ett tjejgäng från Säffle se landslaget spela träningsmatch.

Och även om ironipriset förstås går till el Niño så hade vi en tvåa i klassen i Petr Cech. Ni såg hur han nitade Bane Ivanovic i första halvlek för att Bane två gånger om gått in för att rensa bollar som gick 50-50 mellan honom och Cech. I andra halvlek gav Bane följaktligen fan i att hugga på en 50-50-boll, och då gjorde Liverpool 1–0.

Helmuts off.

Men det där var alltså en parentes i blogguniversumet. Eftersom vi bor i Zlatan-land så antar jag att det finns en annan match som inte kommer att få en tiondel av det medieutrymme den förtjänar:

2. Inter v Roma 5–3.

Pazza? Pazza.

Åtta mål är ju en sak, den här helgen är det ju lite vad vi kommit att vänta oss av våra fotbollsmatcher den här helgen, men det här var en match med så många briljanta vändningar att man först av allt vill säga ”tack”.

Inter under Leonardo är först och främst ett lyckligt lag, därefter ett märkligt lag. Att Moratti tycker om honom bevisar bara att presidenten, ytterst och egentligen, trivs bäst med sitt gamla, galna Inter, ett Inter som lika gärna kan vräka in fem mål som släppa in mål från fotbollsgeniet Simone Loria (mannen som säger oss alla att vi aldrig ska ge upp drömmen om att få spela i Serie A).

Inter har handlat (visst var Nagatomo fin i sitt inhopp?), och den stora skillnaden är förstås Pazzini. Såg ni första kvarten såg ni hur hans begåvade djupledstest av Romas backlinje gav Inter spelutrymme högt upp. Ni såg, för första gången sedan VM egentligen, den riktige Whiskey Sneijder, och som en följd av det kunde Inter mosa Romas vänsterkant, där en ensam Riise utan understöd blev massakrerad före paus. Eto’o var tillbaka, Maicon var tillbaka, Sneijder var tillbaka.

Jag vet inte vad det är med Inter-Roma, men matcherna blir alltid fantastiska. Den idag var mest ett böljande, sjösjukt spektakel. Inter, världens bästa defensivlag i fjol, har slutat tänka defensivt – mittfältet väntar bara på att få anfalla och mittbacksrotationen har gjort backlinjen osäker.

Men vi gnäller inte på det. Inte kväll. Pazzinter är fem poäng efter Milan Zlatans Milan, med en match i handen. Inter har lyft sig, Milan måste göra det igen.

Amala.

/Simon Bank