Samvetsfråga nu då: Om ni skulle råka få ett påkostat magasin i händerna där en av de allra första texterna handlar om Ralf Edström, där den texten är illustrerad av en bild av hur en ung Ralf juckar mot en fotboll och rubriksatt med meningen: Ralf et son amorti de la teub, Ralf och hans kukdämpning…

…ja, hade ni inte gillat det magasinet rätt mycket då?

Klart ni hade.

Franska gudagåvan So Foot håller alltså klassen, is what I’m satin, och av alla mer eller mindre lysande texter i det senaste numret fastnar jag för en intervju som inte handlar särskilt mycket om kärleken till fotboll. Snarare tvärtom. Det är en intervju med det danska filmgeniet Thomas Vinterberg, ni vet regissören som under det dogmamarinerade 90-talet var så het som en dansk man över huvud taget kan vara utan att få spela in Fritidsresor-reklam.  

Det är svårt att hitta människor som kan skriva vettigt och klart om varför fotboll är fantastiskt. Det finns egentligen bara en sak som är svårare, och det är att hitta människor som på ett intelligent, rent sätt kan förklara varför fotboll inte är det. Jag tycker nästan ännu bättre om dem som lyckas med det.

Och Vinterberg är inget stort fan av sport.

– Det är en främmande värld för mig, för den står över lagen. Zidane fick ett rött kort för sin skalning men han åtalades inte trots att det var ett brott. Planen är en parallell värld, allt är möjligt där, men om du överför samma saker till världen utanför hamnar du i finkan.  

Ser du inte glädjen bakom supporterns frustration?
– Jag gillar inte att gå på matcherna, för jag ser inget annat än degradering. Jag scannar detaljerna, ledsna ansikten, tomma ögon, alltså bara förlorare, och det gör ont i mig. Varje gång. Förlusten är det ögonblick då en individ är som allra svagast. 

– Ögonblicken av framgång är en drog, och jag vet vad jag talar om, jag har upplevt det, allt får dig att vilja uppleva det igen. Spelarna ställer sig hela tiden frågor: är jag bra nog? Kommer min kropp svika mig? Det är därför de har sina läger, därför de inte svarar medierna. Spelarna är för ömtåliga emotionellt för det man kräver av dem.

Det förklarar kanske kanske varför Bendtner skämde ut sig på en nattklubb häromåret…?
– Bendtner är ung och har fortfarande självförtroende. Nej, jag tänker snarare på Brian Laudrup, och jag bär med mig minnet av en oerhörd smärta, en äkta sorg. En spelares karriär är en tunnel som varar fram till 35-årsåldern, med en dal ett par år tidigare. Bara det att Brian Laudrup slutade mitt i. Hans kropp höll inte och han var inte tillräckligt stark mentalt. Jag minns den dag då han försvann. Under en intervju bröt den här vackre mannen ihop och förlorade sin karisma på tre minuter. Han blev nästan genomskinlig, började snubbla över orden och började tala om sig själv i tredje person. Det var otroligt.

På mindre än ett uppslag pratar Thomas Vinterberg, det här 41-åriga före detta underbarnet, om fotbollens problematik, och han pekar på a) det juridiska problemet/våldskulten, b) läktarens existentiella ångest, c) den ofrånkomliga, nästan psykopatiska personlighets-dekonstruktionen bland spelarna. 

Om inte allt jag gjorde var att älska fotboll så skulle jag också hata den, av exakt samma skäl.

Med eller utan kukdämpningar.
 

/Simon Bank