När Manuel Neuer var 14, 15 år gammal var han en relativt kortvuxen kille. Han våndades över risken att han aldrig skulle bli stor nog för att lyckas som målvakt. Han köpte en tumstock, som han sedan mätte sig själv med i stort sett dagligen.

En centimeter? En halv?

När det inte hände något med hans egen längd använde han tumstocken för att mäta sin föräldrar. Mamman visade sig vara 174 centimeter. Hmmmm. Pappan: 189 cm. Bättre.
– I slutändan bestämde jag mig bara för att sluta oroa mig.

Under samma period tränade Schalke 04:s pojklag på grusplaner, så hårda att de gränsade till cement. En vårdslös Neuer slog sig halvt fördärvad.
– Ingen målvakt gillar att slänga sig på ett sådant underlag.
Men när man väl har gjort det tillräckligt många gånger, då händer något med både kropp och huvud.
– Man utvecklar någon slags skyddssystem, och sedan gör ingenting ont längre.

Det finns en redan legendarisk Champions League-match från 2008, då Manuel Neuer slog ut Porto näst intill på egen hand. Nu har jag precis kommit från ett Ruhr-derby där han gjorde en fullt jämförbar prestation, en av de bästa målvaktsinsatserna jag sett på åratal, inklusive Joe Hart på White Hart Lane.

Borussia Dortmund hade 20 skott, varav 5 mer eller mindre rena frilägen. Neuer släppte inte in ett enda.

Idag har han blivit den där målvakten som tonåringen drömde om att bli, 192 centimeter lång och fullständigt orädd. Han gör ytterst få misstag, och har dessutom den där pondusen – den där positivt tyska arrogansen – som gör att han utstrålar en aura av fullständig oövervinnerlighet.
– Allt går ut på att få så mycket av min kropp mellan bollen och det egna målet som möjligt, sammanfattar han sitt arbete.

Just nu är Manuel Neuer bäst i världen på att vakta fotbollsmål. Det skulle inte förvåna mig ett dyft ifall han behåller den statusen i minst ett årtionde.

/Erik Niva