Erik Niva tar er ut i den stora världen från Sverige, så det är väl inte mer än rätt att jag tar er med till Sverige från den stora världen.
Eller, stora och stora. Det är Norge som åsyftas.
Jag har ju ägnat veckan åt att hänga med landslaget i Cypern, och i det stora hela har det ju varit ett bra läger. Matchen igår har jag ju redan tassat runt på här, och det finns inte mycket mer att säga.
Bra struktur, ett finfint innermittfält med en sensationellt februaristark Anders Svensson och en Kim Källström som äntligen gjorde i landslaget vad han den här vintern gjort i Lyon.

När Kim porträtterades i France Football häromveckan pratade han om sina lite, eh, spridda avslut och fick frågan om varför han är i tuer-un-pigeon-branschen, varför han dödar duvor. Det är alltså en omskrivning för att skjuta hårt och högt över. När han nu bränt en straff igår passade jag, med osviklig känsla för tajming, på att fråga om det där – tuer un pigeon – verkligen är ett etablerat idiom i franska språket.
– Det tror jag, sa Kim. Eller så har det blivit det med mig.

Men till saken: Norge.

Norrmännen är ju inte danskar, men de är ändå tillräckligt mycket människor för att fnissa litegrann åt svenska idrottares dragning åt det lätt ordningsmannaaktiga. Är det inte Gunde Svan som äter havre så är det Per Elofsson som stänger in sig för att inte bli förkyld. Och är det inte det så är det fotbollsspelare som är livrädda för omvärlden.
Jag vet inte om ni noterat att det svenska landslaget förbjudits att twittra eller blogga under landslagssamlingar. Det är som det är, jag kan inte säga att jag sörjer det – men det finns nått i den där skräcken som är fruktansvärt nedslående.

Man kan alltså kräva att en spelare ska våga slå en avgörande straff i en EM-kvart, men samtidigt talar man om för honom att det är farligt för honom att skriva saker på internet.

Hur som helst, Norge har en lite mer avslappnad hållning till det där. Morten Gamst Pedersen, högerfoten som skolades om till att bli en av Premier Leagues bästa vänsterfötter, har en blogg på sin egen hemsida, och när han inte ägnar den åt livsnödvändiga uppdateringar från livet som proffs i Blackburn så ägnar han den åt att reta svenskar.

I fjol var det Johan Elmander som fick en låda godis skickad till sig från Gamst, eftersom svenska landslagsspelare inte får äta godis. Den här veckan är det hela truppen som får sig en kärleksfull tackling i knähöjd. Får inte svenskene blogga så får jag väl göra det åt dem, tänkte Gamst.

Denne gangen skal jeg selvsagt ta ansvar igjen og blogge litt for svenskene om de ønsker. Så det er bare for Johan, Zlatan, Martin Olsson og de svenske guttene å ringe så slenger jeg ut alt de ønsker både på blogg, facebook og twitter, meddelade han häromdagen.

Sagt och gjort. Igår lämnade Blackburn-polaren Martin Olsson en lägesrapport om bloggandet, godiset och Zlatan – allt presenterat på fotbollsvärldens bästa svensk-norska proffsblogg.

In the words of Josiah Bartlett: And the walls came tumbling down.

/Simon Bank