No Lavezzi, no Party.

Napoli orkade inte, var aldrig nära att orka. Kontringsspel utan riktning, som gav desperation i defensiven. Bollen kom bara tillbaka. Mascara var ingenting, Cavani fick slita för att plocka ner bollar som var på väg någon annanstans.

Milan? De hade bestämt sig.

Det var inget elegant Milan, det här. Det var det Milan jag ville (eller hur man säger) sett mot Tottenham, ett som kapade linorna och kastade sig över sin motståndare. Ett Gattuso-Milan. De visste att Napoli MÅSTE vara trötta nu, och gav dem inte ett andetag gratis. Lag som aldrig andas kommer att bli utsatta, spelare som aldrig andas kommer att göra misstag. Milan fick historiens billigaste straff, och när vi summerar den här gamla säsongen så kan den bli den enklaste saken i världen att tala om var Milan vann sitt guld.

Det kan ha varit så enkelt som att de vann det på en liten, vit punkt, elva meter från mållinjen framför San Siros Curva Nord.

Den 14 november 2010, mot Inter.

Den 28 februari 2011, mot Napoli.

Det var väl inte Zlatans match, det här, men det var han som spikade in det där ovärderliga 1–0, för det är sånt han gör nu för tiden. Att han den här säsongen har gjort mål på ligatvåan, -trean, -fyran och -femman är en sak. Men det finns något annat också, som inte har med spelkvalité att göra utan något mer basalt.

Så här: Han kan andas vid straffpunkten. Eller så här: För tre-fyra år sedan… om Ibrahimović hamnade i gruff och bråk med någon back i början av matchen så tänkte jag alltid: ”Han kommer att spåra ur snart, kanske bli utvisad”. 2011 tänker jag ”backen kommer att spåra ur snart, kanske bli utvisad”.

Det är väl mognad, antar jag. Vana.

Annars var det Paperos match, den lille Pato med sitt sensationella målfacit. Han är bara ett barn fortfarande, men det är matcher som den här som kan vända sättet som det pratas om honom i Milan när ingen hör: Han är kanske inte den klokaste spelaren de har, men han har något som de skulle vara oerhört mycket fattigare utan.

/Simon Bank