Last eight.

Ett White Hart Lane där varenda jävel tittar in i ögonen på den som står bredvid, över, under, framför för att se att det verkligen är sant, att det verkligen har hänt. Fånskratt, fånskrik, det är som att vi lär oss nya sätt att skrika var och varannan vecka med den här klubben nu för tiden.

Hur det känns? Hur det känns att vinna? Hur det känns att vara i kvartsfinal i världens största fotbollsturnering?

Jo, det ska jag tala om. Det känns som att trampa runt som en teletubby och upptäcka världens allra mest basala beståndsdelar med en sockerhög bäbis totala förtjusning:
– Åh. EN DÖRR!
– Tada! En KLOCKA!
– Hihihihihi. En BRASILIANSK INNERMITTFÄLTSBJÄSSE!

Jag ska inte plåga ut er med en historisk och känslomässig bakgrund som vi redan tragglat till förbannelse här. När vi satt och pastaladdade inför matchen kom vi på fullaste allvar fram till att det egentligen hade varit bättre att förlora på San Siro, att 2–1 till Milan hade varit det ideala resultatet att ha med sig hit till WHL. När vi hunnit halvvägs ut till N17 så var vi bara mer övertygade om att det verkligen stämde. 

Men vi släpper det. Låt mig bara konstatera att om jag någonsin glömmer varför jag älskar den här sporten så kan jag alltid återvända till den här kvällen.

Så. Vad var det vi såg?

För att göra det hela enkelt: Tottenham är vidare eftersom de var bättre på att spela italienskt än vad Milan var på att spela brittiskt.

Vi hade ju fel i allt, som vanligt. Det enda vi visste med säkerhet var att Spurs skulle komma farande ur startblocken och att Milans bästa chans var de snabba omställningarna på Pato. Det enda vi var helt övertygade om var att Spurs aldrig någonsin skulle kunna spela 0–0.

Kunde de visst.

Milan var helt okej. De var bättre på att vara bollförande, men de hade svårt att driva upp tempo och de var usla i straffområdet (Zlatan hade, precis som i Barcelonas Inter-match i fjol, svårt att hitta vettiga avslut). De gjorde en taktiskt och mentalt patetisk första halvlek hemma på San Siro, även om det var 0–0 efter den så var det där de gav bort initiativet i det här mötet.

Tottenham, som inverterat hela sin identitet på så många sätt nu, var bättre som lag än som individer. Sandro var en jätte, Dawson gjorde ett fantomjobb i ryggen på Pato, men Luka Modrić var blek och kantspelarna som skulle hota Milans vekaste punkt klarade inte riktigt av det.

Så då sket Harry Redknapp helt enkelt i det. Han plockade fram reservdelarna från den gamla Spurs-bussen som stod parkerad på Stamford Bridge häromåret, putsade upp dem och satte in en kontinental elegans.

Tottenham sjönk hem, tätade mittfält, stängde spelvägar. Det kändes förstås fullkomligt vidrigt, men riktigt, riktigt farligt var det aldrig. Tottenham taktikspelade bort AC Milan, och den som följt de två klubbarna de senaste 50 åren förstås ju att det är en alldeles orimlig tanke. Men det gick, och det bevisar inte bara en transformering som rör Tottenham, utan förstärker också trenden att resten av världen lärt sig så mycket av Italien, medan Italien lärt sig alldeles för lite av resten av världen.

Tottenham kunde byta spel. Milan kunde det inte.

Last eight: Barcelona, Schalke, Sjakhtar Donetsk, Tottenham Hotspur Football Club.

Om jag drömmer så låt mig i alla fall sova ut riktigt länge.

/Simon Bank