Vi berörde det som hastigast i slutet av Viasat-sändningen, men eftersom ni hade hunnit gå och lägga er vid det laget så kan jag lika gärna dra det igen.

SkySports intervjuar matchhjälten Frank Lampard, som hittar ett sätt att manövrera in lite obefogat beröm till en spelare som just nu inte förtjänar det.
– Jag måste säga att du måste ge credit till anfallarna, för Fernando har kommit in, and his movement is absolutely top class.

Sett ur gårdagsmatchens sammanhang är det ju en ren lögn, men det är en sån där lögn som jag högaktar Frank Lampard för att han drar. Han vet naturligtvis att Fernando Torres movement höll allt annat än top class, att Chelsea vann matchen trots sin rekordvärvning snarare än tack vare honom. Det får lov att vara som det är. Han vet samtidigt att klubben han representerar mår bra av att han påstår annorlunda.

***

I alla fall, frågan som förbryllat mig alltmer det senaste året: Vad tusan är egentligen fel med Fernando Torres? Hur är det möjligt att gå från att vara en av världens absolut bästa anfallare till en Premier League-forward under genomsnittet på så kort tid? Och hur lång tid kan det gå innan vi går från att prata om en temporär formsvacka till en permanent kapacitetsminskning?

Ju mer jag tänkt på det, desto mer lutar jag åt att Fernando Torres förflutna kommit ikapp honom och hans kropp, att han är fotbollsvärldens äldsta 26-åring.

En vanlig anfallares prestationstopp brukar vara ungefär ett årtionde lång, och Fernando Torres elitkarriär har ju redan varit så lång. Vi ska inte glömma att han debuterade för Atlético Madrid när han nyss fyllt 17 år, i maj 2001. Ett oproportionerligt stort ansvar lades på hans axlar så gott som omedelbart. Som tonåring förväntades han leda en storklubb som Atlético Madrid, både på och utanför planen. Som 19-åring var han redan lagkapten.

Hans kollega/konkurrent Didier Drogba är visserligen sex år äldre, men frågan är om de inte är ganska jämngamla vad gäller ”fotbollsålder”. Ivorianen var en late bloomer, som egentligen började spela toppfotboll senare än Torres. Han var nästan 24 år gammal när han gjorde Ligue 1-debut i undanskymda Guingamp.

Räknar vi samman deras respektive matcher på toppnivå kommer vi fram till att Drogba spelat 372 stycken, och att Torres redan hunnit upp i 384.

Givetvis går det att fråga sig varför inte samma slitage tycks drabba en långkörare som Wayne Rooney, men där tror jag ju att det handlar om skillnaderna mellan fysik och fysik. Rooneys kompakta boxarkropp verkar inte lika ömtålig som Torres mer delikata mekanik.

Roman Abramovitj öppnade sitt blåfärgade checkhäfte eftersom han ansåg att deras 32-årige centertank behövde fasas ut. Lyckades han med konststycket att betala drygt en halv miljard kronor för en ersättare som på sitt sätt är ännu äldre?

/Erik Niva