Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Jo, sagan tog slut precis. Chambéry, hela Frankrikes nya älsklingslag, orkade inte med en skräll till. De åkte fem mil, tog med sig 15 000 fans, och välkomnade Ligue 2-laget Angers till sin tillfälliga hemmaplan i Grenoble.

I Savojen åker man skidor i vanliga fall. Möjligen handboll. Men i kväll var alla ögon riktade mot en grön gräsplan där traktens trollkarlar skulle stå för ett nytt fotbollsmirakel.

Det gick nu inte.

Ni har förstås läst om division fem-laget som gjort det inget division fem-lag någonsin gjort i fransk fotboll förut. Chambéry har inte bara tagit sig till kvartsfinal i Coupe de France, de har gjort det genom att vinna nio matcher, varav de sista tre mot lag från förstaligan; Monaco, Brest, Sochaux.

Nu mötte de Angers, en hårdjobbande Ligue 2-klubb som just nu mest är intressanta eftersom deras president Willy Bernard är misstänkt för trolöshet mot huvudman och för tillfället avstängt från sitt uppdrag (han ska upp i rätten om ett par veckor – utredningen är på 8000 sidor och handlar om att han använt klubben för sina privata intressen – och är portad från Angers hemmamatcher. Men ikväll var han på plats – de spelade ju borta).

– Men det är Chambéry som har hela Frankrike bakom sig, sa Angers-tränaren Jean-Louis Garcia.

Så var det förstås.

Läktarna kryllade av savojardiska flaggor, mobiliseringen var total, och Chambéry gjorde en lysande första halvlek. Aggressivt, välorganiserat. De hade en riktigt bra chans, en styrning från nära håll, men i sista sekunden av halvleken skickade Angers Bordeaux-lån Henri Saivet in blytunga 0–1. Det var ett typiskt mål: amatörlaget koncentrerade sig på att vinna boll, komma först – och glömde den bortre ytan. 0–2 en bit in på andra kom på frispark, men följde samma princip. Det blev 0-3 till slut.

Jag har skrivit om hur det kommer sig att franska miniklubbar kan skrälla i cuperna, att de ofta har många akademiutbildade spelare, såna som inte riktigt räckte till för att ta steget upp i proffslivet, men som ändå fick hela paketet av fotbollsbildning.

Chambéry har ett knippe såna, från Grenobles akademi inte minst. De har dessutom spelare som Stéphane Hernandez, en back som gjort över hundra matcher för Saint-Étienne. Och de har en tränare, David Guion, som jobbat som assistent åt Christophe Galtier i ASSE.

Know-how.

– Om jag hade en hemlighet så hade jag skrivit en bok om det på direkten och blivit rik, sa David Guion i veckan.

Han har i alla fall lyckats bygga en gruppdynamik som fått ett gäng notarier, mäklare, köksinstallatörer, kommunanställda, chaufförer och arbetslösa att charma hela Frankrike en vinter.

– För ett par veckor har jag levt lite som ett proffs. Det har varit vackert, säger målvakten Guillaume Bemenou (som just tagits ut i Benins landslag).

Det har skrivits om dem, det har gjorts tv-inslag om dem, och häromdagen tog de det slutliga steget som alla klubbar som vill vara något i fransk fotboll måste ta:

De fick sin egen hiphop-hymn.

S’EZ MC rappade in Dans la Légende, och för att vara division fem var det väl rätt okej. Et un, et deux, et trois Ligue 1.

– Jag fick en bild som gav mig en kick när jag var på stadion. En upphetsning i hela stan, som kändes. Jag ville ackompanjera den stämningen med ett ljud, förklarade S’EZ MC.

Det går ju allt längre tid mellan den här sortens osannolika cupsagor, men det gör dem bara vackrare. Chambéry är inget Crawley Town, ingen ekonomisk konstruktion. Det är bara ett välutbildat, vältränat fotbollslag som lyckats få ihop alla bitar så bra att de kunnat utplåna skillnaden mellan spelare som tjänar en halv miljon i veckan och amatörer som tjänar en halv miljon om året, tack vare att de jobbar vid sidan om.

Som ungdomsassistenten/anfallaren Aïssa Yahia-Bey förklarade för RMC Sport:

– När en notarie slår ett inlägg till en ungdomsassistent, och till slut gör en köksinstallatör mål på en retur från en elektriker, då är det Monsieur tout le monde (”Svensson”) som identifierar sig med det. Och det där, det är det fina!

/Simon Bank