Fotbollsspelare är ju den nya tidens upptäckare, eller i alla fall 2000-talets mest eftertraktade gästarbetare. Det finns ingen plats på jorden där du inte hittar en brasiliansk vänsterforward i den lokala högstaligan, och det finns inget land du inte kan få en glimt av insyn i genom att lyssna på de invärvade mittbackarna.

Som påfyllning efter det förra inlägget – ett sammanfattande svep av de intervjuer som fotbollsfolk med erfarenhet av Libyen givit de senaste veckorna.

***

Nordine Sam är en Strasbourg-fostrad försvarare med fransk-algeriskt ursprung. Det senaste året har han tillhört Benghazi-klubben Al-Nasr, och har alltså bott och verkat i staden som numera mest är känt som frihetskrigarnas centrum.
– Det sades att invånarna i staden var de som Gaddafi var allra hårdast mot, det var de allra mest eftersatta. Och i enskildhet gick det absolut att känna känslan av raseri. Men nu ska jag säga något viktigt: Jag har rest runt mycket i världen, och invånarna i den staden är de mest varmhjärtade, välkomnande människor jag någonsin har träffat på. Exceptionella. Till och med bortafansen blev varmt välkomnade till staden.
* Såg du revolutionen komma?
– Inte alls. Jag hade ju till och med tagit med min fru och dotter från Frankrike. Visst, mellan skål och vägg sa ju folk att de hade fått nog, men jag trodde aldrig någonsin att det skulle explodera. Inte ens när det brakade loss i Tunisien och Egypten hade jag inte förutspått det här för Libyen. Jag hade känslan av att Gaddafi styrde med en så hård järnhand att det skulle vara omöjligt.
* Vad kommer allt det här att innebära?
– Goda saker för folket. Tidigare sa de: ”Egentligen är vi ett rikt land. Vi har olja, gas…”. Och det är sant, precis som det är sant att man aldrig ser till de rikedomarna i vardagen. Bortsett från några få stora motorvägar finns det bara jordvägar. Och man måste ju också förstå att Libyen är på en annan religiös nivå än det övriga Nordafrika. Det är strikt, mer som Saudiarabien. På fritiden finns inget att göra. Inga discon, ingen bowling, ingen bio – inte ett skit. Och man insåg snart att det här var ett land där man höll käften. Öppnade man munnen en gång fanns risken att man aldrig gjorde det igen.

***

I portugisiska Beira-Mar finns en mittfältare som heter Djamal Mahamat. Han är född i Libyen av en mamma från Tchad och en pappa från Nigeria. Han är uppvuxen i Frankrike, men bortsett från några provspelsvändor i Bradford och Hartlepool har han tillbringat hela sin proffstid i Portugal.

Han är i alla fall en libysk landslagsman som har haft diskussioner med Gaddafi-klanen om att flytta tillbaka till Tripoli – och han har en annan bild av landet och dess regenter.
– Det är inget fel med Libyen. Det är fritt, lugnt. Vi pratar om diktaturer, men för mig är det en kille som Sarkozy som är en modern diktator. Det är televisionen som lurar folk, och det är samma sak med Libyen som med Iran. Jag var nyss där i tre veckor, och fick ingen skit någonstans ifrån. Folk snackar utan att veta vad de pratar om, utifrån vad de ser på tv. Man måste uppleva saker innan man pratar om dem.

***

Djamal får stöd av den väderbitne målvakten Luis de Agustini. Han är född och fostrad i Uruguay, men efter flytten till Tripoli 2002 erbjöds han ett libyskt pass och har idag gjort ett dussintal landskamper för de gröna. Han har träffat överste Muammar Gaddafi, och beskriver honom som ”en bra kille”.
– Gaddafi har gjort mycket för landet. Skatten är låg, men vattnet är gratis. Och landet har förändrats, det har öppnat dörren för utlänningar. De vill göra Libyen till ett nytt Dubai. Jag träffade honom, och han var en bra kille som ville att hans land skulle vara fritt på alla sätt. De hade inga problem med någon, inte ens USA.
Och turbulensen? Överdriven, enligt De Augustini .Han har pratat med vänner i Tripoli som beskriver det som att 80 procent av folket alltjämt står bakom Gaddafi.
– Enligt dem är allt normalt. De tar sina barn till skolorna på morgnarna, och hämtar dem på eftermiddagarna utan problem.

***

En av Libyens färskaste landslagsmän heter Éamon Zayed och spelar för Derry City. Han är en anfallare med pappa från Libyen, men som själv är född och uppvuxen på Irland. 
– Jag har spelat för Irland på U21-nivå, men visste att jag aldrig skulle komma i närheten av a-landslaget. Därför tog jag chansen när Libyen hörde av sig. I oktober tränade jag med truppen i fyra dagar inför en landskamp mot Zambia, och under halvtidsvilan blev jag presenterad på innerplan. Det var en fantastisk upplevelse, 40 000 åskådare där som sjöng mitt namn. När man kommer från Sporting Fingal är det en rätt stor förändring att plötsligt ha 40 000 som sjunger för dig.

Nu vet inte Zayed ifall han någonsin kommer att få göra en andra a-landskamp.
– Libyen kan vara ett rätt skrämmande ställe, och själv trodde jag att folket där skulle vara för rädda för att protestera. Hela min pappas familj finns i Tripoli, och enligt honom så skjuter regeringsstyrkorna ner i folkmassorna från sina helikoptrar. Det kommer att bli svårt för dem att hålla sig borta från protesterna, och så länge protesterna fortsätter kommer tyvärr många fler att dö.

***

Kanske är den allra mest belysande intervjun en som jag får mig tillskickad via kommentatorsfältet. Patrick Mboma tillhör Kameruns främsta spelare genom tiderna, och användes som dragplåster av Saadi Gaddafi när den senare bytte klubb från Al-Ahly till Al-Ittihad i början av millenniet.
– Han leker med människor som han leker med leksaker, han har väldigt liten respekt för människor. Jag behandlades väldigt illa. Det gick väldigt fel för mig och min familj. Jag hann inte ens vara två timmar i landet innan jag insåg att de enda bilderna som existerade var de på ”Ledaren”. Jag var chockad. Skulle jag lämna landet behövde jag tillstånd, och så fort jag skulle spela för Kameruns landslag glömde klubben givetvis tillståndet. Folk var rädda att uttrycka sig, att lyfta ens ett finger. Det spred sig hela vägen ner till planen. Jag förväntades passa varenda boll till Saadi.
* Hade du kontakt med Muammar Gaddafi eller bara med Saadi?
– Bara med sonen, men han var minst lika skräckinjagande som sin far. Han kunde ta en Boeing för att diskutera ett tränaruppdrag med en coach. Rikedomarna var svindlande, och klanen Gaddafi hade förlorat all kontakt med verkligheten. Jag fick bo i ett 800 kvadrameter stort hus, fullt av marmor och med en trädgård som var flera hektar stor. Bredvid mig bodde folk i ghetton. Vi pratar om människor som har torterat ett folk. Jag trodde aldrig att libyerna skulle våga resa sig mot Gaddafi.

/Erik Niva