Det finns en historia att berätta om familjen Gaddafi och fotbollen, men det är inte den som cirkulerat i europeiska medier under den senaste veckan.
Den skrockarskrönan går ju ut på att det inte finns någon hejd på eländet för ledaren Muammar Gaddafi. Inte nog med upproret i Libyen – hans älskade Everton åkte ju dessutom ur FA-cupen efter en oväntat hemmaförlust mot Reading.
Dels är den irrelevant, dels är den inkorrekt.
Muammar Gaddafi struntar fullständigt i Everton. I grund och botten avskyr han fotboll. Redan i slutet av 1970-talet stängde han ner allt spel i landets högsta divisioner.
Hans huvudsakliga hållning var att fotbollen passiviserade folket.
– Fotbollsklubbarna är giriga sociala institutioner. De förvandlar fansen till en skock idioter, raljerade Gaddafi.
Samtidigt blev hans egen lilla son alltmer fotbollstokig. Enligt den brittiske parlamentsledamoten Daniel Kawczynski – som skrivit biografin ”Seeking Gaddafi” – var det nioåringen Saadi Gaddafi som till sist fick sin far att häva fotbollsförbudet, 1982.
•••
I mitten av 1990-talet dominerades den libyska fotbollen fullständigt av en enda man, och han hette just Saadi Gaddafi.
Det hade sina fördelar att vara diktatorson. Utan att förtjäna det gjorde Saadi Gaddafi sig själv till lagkapten för landslaget, och såg dessutom till att vinna priset som Libyens bästa spelare flera gånger. Han gav sig själv en presidentpost i fotbollsförbundet, och tog därtill kontrollen över landets största klubb, Al-Ahly.
Samma maktställning som hans far hade i Libyens politiska liv hade han själv skaffat sig inom fotbollen – men här kom den folkliga resningen snabbare.
Försommaren 1996 mötte Al-Ahly sin eviga huvudstadsrival Al-Ittihad i en avgörande titelmatch på 11 juni-stadion. Givetvis vann Al-Ahly, och naturligtvis gjorde de det efter ett regelvidrigt segermål i slutminuterna.
Själv spelade inte Saadi Gaddafi i matchen, men han satt på läktaren, dirigerade händelseförloppet och såg oklädsamt belåten ut.
Bland publiken vann ilskan över rädslan. De stormade in på planen, skanderade ”Ner med Gaddafi” och ”Ner med ledaren”.
Det var en spontan protest mot envåldshärskarna – fotbollens och livets – och det var ett öppet missnöje som Libyen inte sett på årtionden.
Reaktionen blev lika omedelbar som brutal. Saadi Gaddafis personliga livgarde öppnade eld och sköt skarpt mot den upprörda folkmassan.
Dödssiffran är ännu inte officiellt fastställd, uppges till allt mellan 8 och 50. Efter en veckas mörkläggning kände sig även Gaddafi-regimen tvingad att utlysa landssorg. För en gångs skull hade den förlorat kontrollen.
– Folk är trötta på hur regimen kontrollerar allt, till och med fotbollen. Och i grupp kan människorna här få modet att göra saker de aldrig skulle våga drömma om var och en för sig, sa en anonym dissident till nyhetsbyrån Reuters.
Ledaren Muammar Gaddafi följde såklart händelseförloppet. Han insåg att fotbollen var en ännu starkare kraft än han tidigare förstått.
Han drog några realpolitiska slutsatser om hur den gick att manipulera till sin fördel, men missade den betydligt viktigare indikationen på hur snabbt en uppdämd folkvrede kunde explodera.
 

•••
Några år in på 2000-talet satt så advokaten Gianluca DiCarlo på en italiensk veranda och pratade politik över en kaffe.
– Libyen är inte längre samma land som på 1970-talet. Det har öppnat sig mot världen. Och det är ju inte bara Saadi Gaddafi som kontrollerar det här. Det görs större manövrar både bakom och ovanför honom.
FN-sanktionerna mot Libyen hade nyligen lyfts, och DiCarlo hade fått ett ovanligt uppdrag av det nordafrikanska landets regering. Han skulle företräda en stor libysk satsning på italiensk fotboll, en sorts internationell reklamkampanj med Saadi Gaddafi som frontfigur.
Det var en naturlig plats att börja på. Libyen hade varit en italiensk koloni mellan 1911 och 1947, och bakom kulisserna hade Silvio Berlusconi varit en av få statschefer som upprätthållit kontakten med Gaddafi-klanen under sanktionstiden.
Nu hade den italienske premiärministern åtagit sig rollen som fotbollsagent. Nu hade han hjälpt till att placera Saadi Gaddafi i Serie A-klubben Perugia.
– Berlusconi ringde mig och uppmanade mig att ta in honom. Han sa åt mig att det skulle hjälpa våra relationer med Libyen att ha Gaddafi i laget, oavsett om han spelare bra eller dåligt, berättade dåvarande Perugia-tränaren Serse Cosmi.
Rent fotbollsmässigt gick det inte att få ihop logiken. Gaddafi hade visserligen sina utnämningar som den libyska ligans bäste spelare, men på de fåtaliga videoklipp som cirkulerade tycktes motståndarna avsiktligt dra sig undan så fort han närmade sig.
När det libyska landslaget tog in en utländsk förbundskapten – italienaren Francesco Scoglio – hann han knappt peta diktatorsonen innan han sedan fick sparken.
– De kickade mig eftersom jag inte lät honom spela, inte ens en minut. Men som fotbollsspelare är han värdelös. Med honom i laget förlorade vi. Så fort han försvann så vann vi.
••• 
I april 2004 gjorde Muammar Gaddafi sitt första besök i Europa på 15 år, då han talade inför den Europeiska kommissionen i Bryssel. Han var återupptagen i den internationella gemenskapen.
Fyra dagar senare gjorde en 31-årig Saadi Gaddafi sitt enda framträdande för Perugia. Det råkade komma mot hans absoluta favoritlag, Juventus.
Under ett 15 minuter långt inhopp rörde han bollen två gånger.

Det var den spelmässiga höjdpunkten på ett händelserikt fotbollsprojekt. Under fem års tid fick Gaddafi kontrakt med tre olika Serie A-klubbar – Perugia, Udinese och Sampdoria – men gjorde bara två korta inhopp.
Han bjöd in Diego Maradona till sitt bröllop, och slipade sin teknik under den argentinske världsmästartränaren Carlos Bilardo. Han tog in Ben Johnson för att jobba med sin snabbhet, och blev därefter avstängd för att ha använt den anabola steroiden nandrolon.
Han tog Middlesbrough till Libyen eftersom han gillade Paul Gascoigne, och han såg till att den italienska supercupfinalen mellan Juventus och Parma spelades i Tripoli.
Framlotsad av sina mäktiga medhjälpare köpte han 7,5 procent av aktierna i just Juventus, och fick dem att spela sina Europacupmatcher med det statliga oljebolaget Tamoils logotyp på bröstet.
Och framförallt frontade han en ambitiös satsning för att verkligen sätta Libyen på världskartan igen, en kandidatur för att arrangera VM 2010.
– Vi har en budget på sex miljarder dollar, ett seriöst förslag som förtjänar att vinna, menade Saadi Gaddafi.
•••
Det blev inget VM i Libyen. När den ställdes mot Nelson Mandela och Sydafrika nåddes gränsen för familjen Gaddafis fotbollsdiplomati.
Muammar Gaddafi var besviken till raseriets rand. Här hade han investerat miljardbelopp under flera års tid – och så blev det inte som han tänkt sig.
Diktatorn retirerade till sin ursprungliga 70-talshållning gentemot sporten. På sin nystartade blogg pläderade han återigen för elitfotbollens avskaffande.
– Se upp för hatet, fientligheten och rasismen som fotbollen genererar. Om personen som kom på konceptet med ett världsmästerskap var vid liv idag hade han varit den första att föreslå turneringens upplösning. Han hade hoppats att den skulle skapa harmoni mellan människor. Istället har det visat sig att den sprider och fördjupar hat.
Översten öste på. Fifa ägnade sig åt slaveri och allmänt moraliskt förfall. De motarbetade världens fattiga länder och borde förbjudas.
– Dessutom har medicinsk forskning bevisat att fotbollstokar är de som löper störst risk att drabbas av ångestattacker och psykiska sjukdomar.
Budgeten för fotbollsprojektet drogs ner, Saadi Gaddafi lämnade sin formella post inom fotbollsförbundet. Lite i skymundan fortsatte han ändå jobba för sin dröm om ett stort mästerskap i Libyen.
Och om mindre än två veckor skulle det så vara dags. Då skulle de afrikanska juniormästerskapen inledas i Tripoli, som en försmak inför den stora seniorturneringen 2013. Saadi Gaddafi var tänkt som invigningstalare.
Så sent som förra veckan gav han sina personliga försäkringar om att det var fullt möjligt att spela som planerat.
– I så gott som hela landet är det väldigt lugnt, väldigt säkert. Här i Tripoli är det väldigt tyst och stilla. De allra flesta går till jobbet som vanligt.
Dagen efter intervjun beslutade det afrikanska fotbollsförbundet att flytta turneringen från Libyen.

/Erik Niva