Inför matchen-presskonferensen med Cesc Fàbregas blev egendomlig på ett förutsägbart sätt. Frågorna studsade mot honom på olika språk – engelska, spanska, katalanska – men var alla egentligen bara variationer på ett och samma tema. Cesc Fàbregas skulle spela sin första tävlingsmatch på Camp Nou, och alla ville prata om det, tolka det, vrida och vända på det.

Det gick några vändor innan Fàbregas själv hade fått nog och bet ifrån:
– Jag är väldigt trött på att alla andra ska berätta för mig hur jag känner, eftersom de inte har en aning om det. Jag vill vinna för Arsenal. That’s it.

Jag förstår ju att han säger så och att han upplever sig trängd av hela situationen, men nej… That’s not it. Cesc Fàbregas var bara nio månader gammal när hans farfar Àlex tog med honom till Camp Nou för första gången. Det var något naturligt, något självklart, något som ingick i uppfostran. En hel drös av hans släktingar går fortfarande på varje hemmamatch, och Cesc själv har också kvar sin säsongsbiljett. Han har bara lånat ut den till släkt och vänner tills den dagen då han kan börja utnyttja den igen.

Den 11 november 1997 gjorde han sin första match i den blåröda tröjan. Han var 10 år gammal då, och hade åkt de fyra milen in till den stora staden från uppväxtens Arenys de Mar.

Några år senare hade han dragis in i en av de där tuffa tonårsperioderna som kan få en ung fotbollstalang att tappa tråden. Hans föräldrar gick igenom en skilsmässa, och den extremt familjekära Fàbregas hade svårt att fokusera på fotbollen. Ungdomstränaren Rodolfo Borrell kallade in honom på sitt kontor, men hann knappt börja prata innan den 14-årige Fàbregas bröt ihop i tårar. Då spelade Borrell ut sitt trumfkort. Han hade förberett en present, en Barcelona-tröja med nummer fyra på ryggen och en personlig hälsning från mannen som mytologiserat just den där tröjan – Pep Guardiola.
– En dag är det du som är Barcelonas nummer fyra.

Cesc Fàbregas har fortfarande kvar den där tröjan, inramad och allt.

När turbulensen runt hans framtid var som allra mest intensiv i somras gjorde Fàbregas en intervju med ett spanskt magasin – DiR Emotions – där han redogjorde för sina alltmer motstridiga känslor.
– Jag kommer från Barcelona. Jag är medlem i klubben, precis som min farfar, min pappa, min farbror och mina kusiner. Jag har levt med de är färgerna sedan jag var ett litet barn. Jag är katalan, jag är från Arenys och jag har vuxit upp på La Masia. Men jag är också Arsenals kapten, a Gunner. Det är här jag har skapats som spelare och mognat som person.

Några få dagar efter att den där intervjun publicerats tog den nyblivne världsmästaren Cesc emot stadens nycklar av borgmästaren hemma i Arenys de Mar. Hela släkten satt på första bänkraden under en känslosam ceremoni. Det hölls storvulna tal, och det visades bilder av en ung Fàbregas i Barcelona-tröja. När huvudpersonen själv skulle tacka för äran så valde han att prata om sin farfar, om alla gånger de varit på Camp Nou tillsammans och hur mycket han hade att tacka honom för – och då kom också tårarna.

Farfar Fàbregas gick bort hösten 2009, efter en tids sjukdom. Han begravdes i Barcelonas klubbfärger. Några få timmar efter att han fått dödsbudet gick ändå Cesc ut och spelade Champions League-match för Arsenal.

Ingen behöver någonsin tvivla på hans professionalism och hans lojalitet gentemot Arsenal. Men ingen kan heller inbilla sig att åttondelsfinalen ikväll bara är en vanlig match i mängden för honom.

/Erik Niva