Japan ställer in all fotboll månaden ut. 41 uppskjutna matcher i ligorna och cuperna, tills man kan börja tänka på normalitet igen.

Samtidigt, en kontinent bort, säger Sydafrikas nye förbundskapten Pitso Mosimane att sydafrikansk fotboll måste ”utnyttja att Egypten påverkats av protesterna”, att landslaget (som kvalar till afrikanska mästerskapen mot Egypten i nästa vecka) och klubbmästarna SuperSport United (som spelar Champions League-sextondel mot Al-Ahly på fredag) kan dra nytta av revolutionerna i Nordafrika för att förändra maktbalansen i afrikansk fotboll.

Tja, om vi nu ändå börjat dagen med att prata om arabvärlden och fotboll så kan vi lika gärna fortsätta tills Champions League-hymnen dränker allt annat.

Fotbollen (den inhemska) i Egypten står ju still sedan revolutionen.

Men fotbollen i Egypten stod ju inte still under revolutionen.

Den insatte mellanöstern-journalisten James Dorsey bloggade under revolten som störtade Hosni Mubarak, och när han summerade intrycken i en intervju med Zaman var han tydlig:

– Fotbollsfans spelade en nyckelroll i störtandet av Mubarak.

– Organiserade supportrars inblandning i protesterna mot regeringen i Egypten utgör varje arabisk regerings värsta mardröm. I mellanöstern, en region befolkad av auktoritära regimer som kontrollerar alla offentliga utrymmen, erbjuder fotbollen, liksom islam, en sällsynt plattform för att ventilera ilska och frustration.

Häromåret hängde jag ett par dagar i Kairo, rökte passivt på Al-Ahrams centralredaktion, drack chai i Al Gezira och pratade med Al-Ahlys president Hassan Hamdy (i dagarna kom det ut uppgifter om att Hamdy och Al-Ahrams chefredaktör gemensamt försökt röja undan dokument som avslöjade korruption – alla cirklar sluts). Jag skrev om Al-Ahly, klubben med 50 miljoner fans som bildades som en protestreaktion för 104 år sedan, och som fortfarande lever högt på sin överlägsna organisation. Det är den som låtit dem behålla greppet över Kairo-konkurrenten Zamalek, och som gjort dem till Afrikas största och bästa klubb.

Hassan Hamdy och en journalist.

Och organisationen finns inte bara i styrelserummet.

Sent, men snabbt, har egyptiska läktare lånat modeller från italienska ultrás för att organisera sig. James Dorsey återberättar den uppmärksammade händelsen från 2009 när Al-Ahly-supportrar forcerade polisavspärrningar för att få in bengaler och banderoller till en match. Utan att vidare gå in på det var det uppenbart att respekten för auktoriteter var mindre där än på många andra ställen i det egyptiska samhället.

I år bytte protesterna dräkt och plats och mål.

I analyserna av revoltens skelett i hela Maghreb har många pekat på de sociala mediernas funktion. Dorsey pekar på fotbollen. Ultrás från både Al-Ahly (vars supportergrupp officiellt hävdade sin roll som opolitiska) tog med sig organisationen från läktarna och ut på Tahrir-torget. Fotbollen stod stilla.

– Jag tror inte att Al-Ahly skulle vilja göra det (spela) eftersom Al-Ahly är Egyptens största klubb, med flest fans, och jag ser ingen själ i sporten om den spelas utan supportrar, sa Al-Ahlys styrelseledamot Khaled Mortagey (lyssningsvärt från BBC).

Zamaleks klubbledning låtsades så långt mest som att det regnade och att allt snart skulle återgå till det normala, fram tills det att de märkte att regimen på allvar vacklade. Tränaren/ex-spelaren Hossam Hassan har ägnat de senaste veckorna åt att slåss för sin heder efter sina uttalanden under revolutionen.

– Jag bad bara om stabilitet, jag var aldrig emot revolutionen. Jag är en av dem som lidit mycket under den förra regimen, förklarade han i förra veckan, innan han hotade att lämna landet om inte kampanjerna mot honom upphörde.

Förbundskaptenen Hassan Shehata – bas för ett oerhört pressat landslag som inlett kvalet med en poäng på två matcher – satt i samma båt, sa samma saker, har fått backa på samma sätt. Många har krävt hans avgång efter att han ställt sig på regimens sida under revolutionen.

– Jag stöttade Mubarak under demonstrationerna för att lugna ner idrottsmiljön i Egypten så att ligaspelet kunde återupptas. Jag var inte emot demonstranterna.

En revolution levs i presens men skrivs i imperfekt, historieskrivningen (väst gillar berättelsen om de sociala medierna, vi gillar berättelsen om fotbollsfans, historiematerialisterna gillar berättelsen om klasskamp, Carl Bildt gillar… olja?) är kampen efter kampen.

Men om vi fortsätter med fotbollen?

Det är ju, först och främst, omöjligt att separera staten och makten från fotbollen i Egypten. Väldigt många klubbar ägs helt eller delvis av statliga organ. Polisen och armén har sina egna lag. Ministrar sitter som presidenter i klubbarna.

Erik Niva skrev häromveckan om Gadaffi och fotbollen. Hosni Mubarak var inte dummare eller mindre än att han slog sina lovar kring mittcirkeln han också. När Egypten blev afrikanska mästare i fjol tog Mubarak emot vinnarna vid regeringsbyggnaden, och poserade som en i laget. Hans söner reste med guldplanet hem från Angola. Folket jublade då, samma folk sänkte honom nu.

Och fotbollens folk var där nu också. Ultrás från Al-Ahly och Zamalek var, med sin fungerande cell-organisation, några av de mest drivande grupperna kring Tahrir-torget. Och medan en del ledare hukade klev andra fram.

Nader El-Sayed var länge Egyptens bäste målvakt. När han slutade för tre år sedan fick han medaljer, det spelades hyllningsmatcher, och landslagskaptenen Ahmed Hassan (mittfältaren som snart kommer att bli världens meste landslagsman) höll ett hjärtligt anförande.

– Nader är en underbar människa. Han har en hög moral, vilket är viktigare än fotbollen.

En av alla som deltog i avtackningen var målvakten som var Nader Al-Sayeds unge reserv under tiden i Zamalek.

– Jag är väldigt stolt över att vara här och jag är så glad för hans skull. Han är proffsig, lugn, osjälvisk och ärlig, sa Rami Shaaban.

Efter karriären har Nader tagit den korta väg som väldigt många prisbelönta, populära, utåtriktade fotbollsproffs tar. Han började jobba med media, med tv. När Tahrir började själva så tog han sig dit för att vara med.

– Jag skulle säga att mitt deltagande i proteströrelsen var i egenskap av barn till det egyptiska folket, inte i egenskap av idrottsman eller journalist. Man får inte glömma att det är de här demonstranterna som gjorde mig till någon. Jag använde tillfället till att rikta mig till arabiska ledare i allmänhet och säga åt dem att de inte får glömma varifrån de kommer, berättar Nader för Le Buteur.

Han var inte ensam fotbollslegendar på Tahrir. Geniet Mohamed Aboutreika var, sent och efter många om och men, också där.

– Ja, Aboutreika anslöt till demonstranterna när Mubarak störtades. Och det var fler journalister där också. Men de flesta idrottare antog en neutral position. Andra valde att lita på det politiska systemet, men man kan inte anklaga dem för det. Vi måste respektera deras hållning och deras åsikter.

Ni minns scenerna från när Egypten och Algeriet VM-kvalade mot varandra i förfjol. Stenkastningen, hetsen, våldsamheterna, journalister som slogs på pressläktaren, det oresonliga hatet från två håll, de politiska följderna när ambassadörer kallades hem, regeringar som protesterade.

När revoluten började i Algeriet kritiserades protestanterna först i egyptiska medier. Nader Al-Sayed kommenterar det också.

– Låt mig vara tydlig: Pressen representerar varken Egypten eller egyptierna. Det är samma journalister som kritiserade demonstranterna på Tahrir-torget. Jag ska inte förneka att det verkligen påverkat oss, för martyrerna i Algeriet är, precis som våra, vår stolthet och de befinner sig nu i en bättre värld än vår. Det algeriska folket är ett exempel på kamp mot kolonialismen och de har en speciell plats i hjärtat hos alla egyptier och araber.

På andra sidan Tahrir börjar bollen rulla igen. Det har till och med pratats om en revolutionsmatch mellan Algeriet och Egypten, en årligt återkommande landskamp för att hylla revolutionen.

Al-Sayed pratar om andra saker som är viktigare, om vikten av en ny arabisk identitet för ett nytt Egypten. Andra intressen drar åt andra håll. Ett folk ska formulera vilka de är, vad de står för, vilka de vill bli.

Vilken del fotbollen har i det arbetet vet ingen än. Ligan (Zamalek leder) verkar dra igång igen i april, tills dess får klubbarna spela träningsmatcher.

Al-Ahlys slog division II-laget Tersana med 4–1 i den första träningsmatchen, Aboutreika gjorde mål som vanligt, men det intressantaste var läktarna. Ahlawy Ultrás sjöng nationalistiska sånger, de hyllade martyrerna som dött under revolutionen, de höll upp gigantiska banderoller.

En skribent på debattforumet Comment Middle East översatte den tydligaste, den som var riktad mot klubben och spelarna:

Vart ni än åkte så följde vi med er. När vi revolterade såg vi inte till er någonstans.

/Simon Bank