En viktig dag på flera sätt.

Jag ska inte påstå att det här är den största matchen i Tottenhams moderna historia, men det är bra jävla nära. Åttondelsfinal eller inte – för en klubb som inte deltagit i Europacupen på 50 år är hela den globala Champions League-paketeringen alltjämt unik. Nu är det inte bara vi själva som bryr sig längre.

Just ikväll kretsar hela den stora fotbollsvärlden runt White Hart Lane.

Vi har våra cupfinaler och Man City-matchen från i våras – men sedan jag började följa den här klubben i mitten av 1980-talet kan jag bara peka på en enda match som föregåtts av mer upptrissad stämning. Det är FA Cup-semifinalen 1991, då vi skulle möta Arsenal på Wembley inför den största publik som någonsin sett ett North London Derby – och klubbens ekonomiska problem var så allvarliga att det fanns en högst verklig risk att Tottenham Hotspur FC skulle upphöra att existera vid förlust.

Jag skulle även hålla 5-1-semin mot Arsenal från 2008 som en större match än den som spelas ikväll, men det är en status som vuxit fram med tiden, allt eftersom det blivit uppenbart att det där var Vändpunktsmatchen. Det var kvällen då vi kastade av oss den decennietunga förlorarfilten, kvällen då Tottenham Hotspur till sist blev en storklubb igen.

Eller?

För egen del har jag inte klarat av den där mentala omställningen. De som följer det jag skriver vet att jag regelmässigt tippar Spurs-förlust inför de allra flesta stormatcher. Jag vet att det finns de som stör sig på det – men det handlar inte om något martyrbyggande effektsökeri eller ens någon garderande försvarsmekanism. Några få säsongers framgångar slår inte ut 25 år av fiaskon. Det man lär sig under uppväxten tar man med sig i livet, och under alla mina formbara uppväxtår bultades loserkänslan så djupt in i min Tottenham-själ att jag befarar att den aldrig kommer att släppa taget.

Som tur är var aldrig Rafael van der Vaart med om att förlora med 7-1 på St James’ Park.

Men det är konstigt, det där. Spelartrupper byts ut mest hela tiden och traumatiserade supportrar spelar inga matcher. Ändå förblir en klubbmentalitet så surmulet svår att förändra i grunden, hur långt Harry Redknapp än har kommit med sin hembyggda hopkokspsykologi. Min ärliga uppfattning är att du hade kunnat klä exakt samma spelare i röda tröjor, kalla dem för Manchester United och flytta matchen till Old Trafford – och de hade haft betydligt större chans att säkra avancemanget. Intellektuellt är jag ändå fullt mottaglig för staplarna av argument som gör Tottenham till klara favoriter ikväll, emotionellt kan jag bara inte ta till mig dem. Och fotboll är som bekant en sport där hjärtat alltid vinner över hjärnan.

På akademikerpråk antar jag att förklaringen hade formulerats som att all praktisk empiri jag utsatts för har skapat ett automatiserat beteende, en ryggmärgsreflex jag inte kan bemästra. Inom den så kallade lyckoforskningen talas det om att det med tiden grävs olika tankekanaler i hjärnan, och att det därför är oerhört trögt att börja tänka positivt ifall hela dräneringssystemet länge varit inställd på negativa utlopp. Sätter du en pistol mot min tinning och förkunnar att jag blir arkebuserad om jag tippar fel – då säger jag att Milan går vidare ikväll. Mina hjärntrådar är tydligen kopplade på ett sätt som gör att jag är fysiskt kapabel att tänka på annat sätt.

0-1 (8) Pato. 1-1 (63) Crouch. 1-2 (90+4) Ibrahimovic.

Prove me wrong. Please.

/Erik Niva