För precis 30 år sedan var Quini Castro bunden i en mörk källare. Han visste inte var han var eller varför han var där – men han insåg att han blivit kidnappad.

Quini var dåtidens motsvarighet till David Villa, en landslagscenter från Asturien som handplockats av Barcelona. Den 1 mars 1981 hade länge sett ut som en ganska vanlig kväll i hans liv. Han hade gjort två mål då titeljagande Barcelona demolerade Hercúles med 6-0 på Camp Nou, sedan satt sig i bilen för att köra hem.

Då överfölls han av tre beväpnade män.

Drygt tre veckor senare var han fortfarande försvunnen, och ni måste nog tänka er in i just den där David Villa-parallellen för att förstå vilken hysteri som piskades upp av händelseutvecklingen. Barcelonas skyttekung försvunnen, kanske till och med mördad. Klubbens vice-president Nicolau Casaus förklarar sig beredd att ”byta Quinis frihet mot mitt eget liv”. Spelarna deklarerar att de är beredda att dra sig ur seriespelet, och Bernd Schuster driver linjen att de i själva verket borde vägra spela så länge Quini var borta.

Vem? Varför? ETA? Maoisterna i GRAPO?

I själva verket var kidnapparna tre arbetslösa asturier i 30-årsåldern; män som tidigare jobbat som elektriker och mekaniker, män med ungefär samma bakgrund som Quini själv och män som enbart var ute efter lösensumman. De körde fotbollsspelaren till en förort till Zaragoza, där de hade tillgång till en källare under ett garage. Rummet var kalt, inrett med enbart en madrass att ligga på. Quini fick ett mål mat om dagen, och väcktes av Julio Iglesias-musik varje morgon. Det kan framstå som en tortyrmetod, men var i själva verket tänkt som en barmhärtighetsgärning. Kidnappningsligan bestod visserligen inte av några yrkesbrottslingar, men de hade i alla fall förberett sig tillräckligt för att ta reda på att latinosmöraren var Quinis favoritsångare.

De hade framfört sina krav på en kassett – komplett med röstprov från Quini – som de lämnade på en bartoalett i Barcelonas gotiska kvarter. Skulle FC Barcelona få tillbaka sin målmaskin välbehållen fick de lov att betala 300 miljoner pesetas i lösensumma, knappt 20 miljoner kronor.

Klubben accepterade, föreslog att de skulle placera en låst väska med kontanter i en preciserad papperskorg. Kidnapparna slog ilsket ifrån sig, hotade att skära ett finger av Quini ifall de inte omedelbart fick sina egna villkor åtlydda. De befarade att de skulle gripas av polis så fort de närmade sig den där papperskorgen, och kom med kontraorden om att pengarna istället skulle sättas in på ett konto i banksekretessens Schweiz.

Misstankarna var befogade. Uppe på ytan pågick en vildsint klappjakt på dem, av polisen döpt till ”Operation Omega”. Ärendet hade stigit upp till högsta politiska nivå – och det var det faktumet som i slutändan fällde kidnapparna. I hemlighet förhandlade de spanska och schweiziska regeringarna fram ett tillfälligt undantag i banklagarna. Uppgifterna om kontots innehavare kom att lämnas ut.

Det visade sig tillhöra en man vid namn Victor Manuel Diaz Esteban.

Quini själv har berättat om hur han märkte att dramat närmade sig sin upplösning, och att han anade det värsta när någon ruskade om honom bryskt där han låg och sov på sin madrass. Han trodde att kidnapparna bestämt sig för att likvidera honom och sopa igen spåren – då det i själva verket var polisens insatsstyrka som kommit för att befria honom.

Totalt tillbringade Qini 25 dagar i fångenskap. Under den tiden lyckades ett lamslaget Barcelona bara skrapa ihop en enda poäng på fyra matcher, en resultatrad som kostade dem titeln. En viss kompensation kom i cupfinalen strax därefter. Barcelona mötte Sporting Gijon, klubben där Quini vuxit upp. De vann med 3-1. Quini själv gjorde två av målen.

När fallet sedan kom upp i rättssalen chockade Quini hela Spanien genom att tala gott om sina kidnappare, och dra tillbaka sin egen anmälan mot dem. FC Barcelona fortsatte dock rättsprocessen, där de krävde 35 miljoner pesetas i kompensation för den förlorade ligatiteln och yrkade 23 år långa fängelsestraff för de anklagade.

Till sist dömdes huvudmännen till att avtjäna tio år i fängelse, samt att betala fem miljoner pesetas i skadestånd till den drabbade personligen.

Quini valde att inte ta emot pengarna.

/Erik Niva