Den största och bästa icke-händelsen i mitt liv.

Den mest bejublade torftighetsmatch som någonsin spelats på White Hart Lane.

Det här var ju inte det Tottenham jag gillar att romantisera. Ingen enda av våra offensiva, bollskickliga spelare presterade på normalnivå, och som konsekvens av både det och en oväntat försiktig grundtaktik fick jag se ett mer försvarsinriktat Spurs än jag någonsin tidigare sett under Harry Redknapp. Vi kom att luta oss mot en gyllene defensivtriangel Sandro, William Gallas och Michael Dawson; en 21-årig brasse, en fiendedesertör och en klubbikon.

Det här var ju inte det Tottenham jag gillar att romantisera – och tur var väl det. Det här var ett Spurs som nu klarat av att stå tå-mot-tå mot de sjufaldiga Europamästarna från AC Milan i två hela matcher utan att släppa in ett enda mål.

Konstiga tider.

Precis nu ser jag att Simon Bank nyss författat ett matchinlägg – nej, vi orkar sällan gå igenom vem som gör vad – så jag hejdar mig här och rekommenderar en scrollning för en mer utförlig analys. Jag lämnar er med en skröna från de där mörka tiderna som jag på många sätt hade betydligt lättare att förstå mig på.

I omspelet av ligacupsemifinalen 1987 ledde Tottenham med 1-0 mot Arsenal på den här arenan med tio minuter kvar att spela. Det slutade 1-2. David Rocastle fullbordade vändningen i den 90:e minuten.

Efter slutsignalen skickade Tottenhams ordförande Irving Scholar in en låda champagne i Arsenals omklädningsrum. De rödvita blev smått chockade över den oväntat storsinta gesten.
– Irving, du är en genuint fantastisk förlorare, konstaterade en häpen David Dein, vice-ordförande i Arsenal.
Scholar konstaterade lakoniskt.
– Jag har fått mycket träning.

Nästan 25 år senare har vi nu tränat tillräckligt på den ädla konsten att förlora. Det är dags att vi lär oss hur man uppför sig som vinnare. Förhoppningsvis ger övning färdighet.

/Erik Niva