Död och krig och elände – vill ni ha upplyftande berättelser om schlager, hundvalpar och jordgubbar så har ni uppenbarligen hamnat på fel sida i bloggträsket.

Mer av den mörka varan alltså:

Världen håller andan, trupperna mobiliserar kring Libyen, Gadaffi ska bort, amerikanska stridsplan kraschar. Och om ni undrar vad Barack Obama gör när han inte på sekundbasis blir uppdaterad om utvecklingen i Nordafrika så är svaret av det slag som ni kan vänta er på den här platsen.

Han lirar fotboll.

Obama har varit på besök i Rios favelor och enligt hans ex-kollega, Corinthians-supportern Lula, är Obamas multikulturella livsöde av sorten att han lika gärna hade kunnat varit brasilianare. I favelan kavlade Obama upp skjortärmarna, tog av sig slipsen, och medan Michelle Obama poserade för fotografer i gul blus och grön kjol kickade han boll på ett förtjusande handfallet sätt.

I den interna brasilianska fotbollspolitiken noterades det att Flamengos president Patrícia Armorim var den enda som lyckades lura sig nära nog the prez för att ge honom en tröja.

– Jag pratade med hans fru och hans döttrar (Malia och Sasha), och förklarade att Flamengo är Brasiliens populäraste klubb. Jag skämtade och sa att vi har en spelare som är världsberömd, och visade en tröja med hans namn på. Han frågade om han fick den, jag svarade ”ja, om du vill”, berättade la presidenta.

Ja, och under tiden pågår alltså ett krig i Libyen. Erik Niva har skrivit långt om Gadaffi förut, själv tänkte jag bara foga till en kolumn till i den där tipsservicen han skissade i förra inlägget:

”Krig”.

En vår-vinter när halva arabvärlden står och skälver under revolutioner och aggressioner kan det finnas anledning att gräva lite djupare, eller i alla fall citera dem som redan gjort det. Vad betyder det egentligen för en fotbollsspelare när det krigas på gatorna i hans land?

De amerikanska forskarna Edward Miguel (Berkeley), Sebastian Saiegh (UC, San Diego) och Shanker Satyanath (NYU) tog sig häromåret an en ny dimension av forskningen om hur individer påverkas av inbördeskrig. Tidigare har det gjorts mängder av kvalitativa psykologiska och fysiska studier i ämnet, men de bestämde sig för att titta på något tydligt mätbart.

Blir människor som påverkas av ett inbördeskrig, om så på distans, mer våldsamma?

Miguel, Saiegh och Satyanath riktade sina kikare mot fotbollsplanen.

”De sex största europeiska fotbollsligorna innehåller spelare från 70 länder, allt från länder som inte upplevt några inbördeskrig på senare tid till länder som upprepat legat i krig. När det gäller empiriska mått på indivduella våldsamma beteenden så finns det extensiva data om antalet gula och röda kort varje spelare fått” summerar de.

Mätningens ramar består i att de undersökt hur många år olika spelares hemland legat i inbördeskrig mellan 1980-2005, för att sedan jämföra antalet kort spelarna fått. De var noggranna med att undanröja andra faktorer (position på planen, speltid, övriga sociala bakgrundseffekter o s v) som kunde störa trovärdigheten i undersökningen.

Och vet ni, de hittade något.

Tidigare forskning visar att människor från länder som upplevt krig i högre grad skriver under på ståndpunkten att våld är en acceptabel väg för att nå politiska mål. I synnerhet män. I synnerhet unga män.

På fotbollsplanen kom de fram till en tveklös slutsats: det finns en tydlig korrelation mellan omfånget av inbördeskrig och spelares benägenhet att spela våldsamt på en fotbollsplan. Forskarna pekar särskilt på Israel och Colombia, två länder som legat i krig under hela undersökningsperioden, vars spelare är remarkabelt mer våldsamma på planen (de säger särskilt hej till Inters colombianske bumbibjörn Iván Cordoba, som drog på sig 25 gula kort på två säsonger).
Krig gör spelare mer våldsamma – däremot påverkar det inte andra mätbara aspekter av spelet, som till exempel målskytte.

Nu vet vi det. Och eftersom vi vet att det brinner i Libyen kan vi väl lika gärna ägna ett par sekunder åt att tänka på den ende libyske landslagsman som spelar i en europeisk toppdivision. Dublinfödde libyenättlingen Eamon Zayed har släkt och vänner mitt i kriget, han har landslagskompisar som lever i Benghazi och han var själv på väg att hamna i en Tripoli-klubb den här säsongen. Under nye förbundskaptenen Marcos Paquetá gjorde Libyen som många andra fotbollsländer med en stor diaspora, de började leta efter spelare med libysk bakgrund runt om i Europa.

Zayed hade spelat och spelat bra i Sporting Fingal, nu blev han uttagen i Libyens landslag och hamnade i en annan värld.

– Hela upplevelsen var surrealistisk, berättar han för irländska Independent. Vi fick förstaklassbiljetter, rum på Libyens bästa hotell och följdes av mängder av journalister från hotellet till träningen.

– Under min andra dag där gav jag en tv-intervju till den största sportkanalen och under resten av tiden kom folk fram på gatan och frågade om jag var den nya killen i landslaget. Jag kom från Fingal, där vi hade ett par hundra på varje match till Libyen, där det kunde vara 60-70 000 som tittade.

Det blev, efter en del papperskrångel, inget spel i Tripoli för Eamon Zayed. I januari skrev han på för Derry City, i fredags gjorde han sitt första mål för klubben.

Matchen mot Drogheda United slutade 2–2. Eamon Zayed blev inte varnad.

/Simon Bank