Euroleaguein, are we?

Eftersom Portugal blivit Uefacupens svar på Premier League finns det alla anledningar att vidareutveckla gamla dokument. Alldeles nyligen skrev jag en långtext om Europas intressantaste unga tränare, Portos mini-Mou André Villas-Boas, som rullat igång sin storklubbskarriär med 21 segrar, 2 oavgjorda, 0 förluster i ligan och en kvartsfinalplats i Uefacupen (jag tror att de vinner hela skiten). Jag kan känna att det finns i alla fall ett skäl att lägga till en mening till i den texten.

En bit ner kan ni snabbskumma igenom dokumentet om Villas-Boas, men när ni gör det kan ni också tänka på att den där kvadraten som pratade fotboll i Porto i mitten av 90-talet alltså bestod av följande fyra genier:

A. Sir Bobby Robson.
B. José Mourinho (en rätt duktig tränare).
C. André Villas-Boas (som kommer bli en rätt duktig tränare)
D. Domingos Paciênca (som leder det Braga som gör toksuccé och som slog ut Liverpool ikväll)

Jag skulle, utan vidare, vilja påstå att det är ett av de bästa fotbollsdiskussionsbord som någonsin funnits. In the history of the game. Och här är bakgrunden, dådå:

Alla världens unga tränare drömmer om att bli den nye José Mourinho.
Alla utom en.
André Villas-Boas ägnade fem år åt att vara Mourinhos ögon, ett år åt att slå Mourinhos rekord.
Varför skulle han vilja bli något han redan är?
///
Jorge Jesus kände sig lite osäker inför årets första liga-clássico.
Benfica-tränaren hade sett Portos imponerande anfallsspel under ligans första nio omgångar, särskilt hade han sett hur vass högeryttern Hulk varit. Inför matchen bestämde han sig för att sätta sin bäste spelare på att lösa problemet: Mittbacken David Luiz fick flytta ut till vänster.
90 minuter senare kunde han höra en självsäker 33-åring analysera exakt vad hans beslut inneburit för matchen.
– Det enda man behöver inse om hur de använde David Luiz är att hans position förändrade Benficas hela dynamik. De la för mycket energi på en enda duell, och trodde att det skulle lösa allt. Och det gjorde det inte, förklarade André Villas-Boas.
Det fanns två skäl till att Villas-Boas kunde låta just så tvärsäkert arrogant.
Det ena är att han lärt sig av den bäste.
Det andra var att Porto just hade slagit Benfica med 5–0. Och alla fem målen hade kommit från Portos högerkant.
•••
•••
Det finns kanske en logik i att en pojke vars farfarsfar hette José Gerardo Coelho Vieira Pinto do Vale Peixoto de Vilas Boas börjar intressera sig för laguppställningar.
André Villas-Boas föddes som barnbarnsbarn till en vicegreve. Hans farmor Margret var en brittisk överklassdam.
Två saker lärde han sig tidigt: att tala engelska – och att älska FC Porto. Kärleken till Porto fick honom att drömma om ett liv inom fotbollen – engelskan gav honom möjligheten.
När Bobby Robson tog över som tränare i klubben i mitten av 90-talet föll det sig så att han flyttade in i samma flashiga lägenhetskomplex som familjen Villas-Boas. Unge André var bara 17 år, men inte yngre än att han hade sina tydliga idéer om hur fotboll skulle spelas. Och eftersom hans idol, anfallaren Domingos Paciênca, hamnat på bänken så bestämde han sig för att göra något åt saken.
Han tog sig till Robsons lägenhet, och lämnade en lapp i brevlådan där han vänligt förklarade hur den 62-årige tränarlegendaren borde använda Domingos.
Lite senare träffades de, pojken och tränaren, på ett kafé. Den engelske gentlemannen lyssnade, och undrade vad det var för tjock bibba med papper som lille André bar runt under armen.
Papprena var fulla med statistik, med uppgifter om alla spelare.
Ett par veckor senare hade André Villas-Boas fått jobb i FC Porto, för att föra statistik och suga åt sig så mycket som möjligt. När klubben vann ligan 1995 var Robson tränare, José Mourinho hans assistent och Domingos en av lagets stora stjärnor. Villas-Boas var en tonåring som ville lära sig allt.
Bobby Robson hjälpte honom på vägen genom att skicka honom till England.
Egentligen får inte 17-åringar ta Uefa-licenser som tränare vid Engelska förbundets förnämsta skola, men Villas-Boas var ingen vanlig 17-åring, så det var just vad han gjorde. Robson la ett gott ord för honom, och FA öppnade portarna till Lilleshall på vid gavel.
– Jag var yngst med flera mil, men jag var så bestämd att klara mig att det inte spelade någon roll, minns Villas-Boas.
Innan han återvände till Porto för att ta över klubbens 19-åringar hade han gjort en säsong i Ipswichs organisation, och varit förbundskapten för Jungfruöarnas landslag i ett VM-kval.
Han var då 21 år gammal, och villig att ta steget in under José Mourinhos vingar.
•••
•••
Den 19 november 2005 gjorde ett överlägset Chelsea 3–0 på Newcastle hemma på Stamford Bridge.
Det udda med matchen var inte resultatet. Det udda var att världen fick se precis hur Chelsea arbetat för att nå det. En fyra sidor lång, fulltecknad spionrapport läckte ut till medierna, och alla som hade lust kunde läsa en löjligt exakt analys av alla Newcastles spelmönster, styrkor och svagheter.
Hur står de i muren? Vilka hoppar? Hur slår de frisparkar från kanten? Hur pressar mittfältet i olika situationer? Vilka spelare är känsliga för temposkiften?
Rapporten var skriven av mannen Mourinho kallade ”mina ögon”, mannen som blev känd för att dela ut en dvd till varje spelare, med exakt information av deras specifika motståndare.
– Mitt arbete låter José veta exakt när en spelare hos motståndarna är som bäst eller sämst, förklarade André Villas-Boas. Jag åker ut till träningsplanerna, ofta anonymt, och tittar på våra motståndares mentala och fysiska status innan jag drar mina slutsatser och ger en rapport till José.
Villas-Boas jobbade åt Mourinho i Porto, han följde med honom till Chelsea och till Inter, innan han kände att han var mogen för att ta över en toppklubb på egen hand.
Det var hög tid. Han hade ju ändå fyllt 30.
•••
•••
Vem är André Villas-Boas? Egentligen? Jag frågar Zlatan Ibrahimović, som lärde känna portugisen under tiden i Inter.
– Vi snackade ofta, han var ju scout för Mourinho. Han var kunnig, en mycket kunnig människa. Det var han som förberedde matcherna och allt, och han hade ett stort tränarjobb på G hela tiden. Nu har han fått det, och han gör det fantastiskt.
Villas-Boas började med att ta över lilla Académica Coimbra hösten 2009. När han kom låg de sist utan att ha vunnit en match. Det första de gjorde var att vinna fyra raka hemmamatcher, ta sig upp till mitten av tabellen, och slå sig fram till semifinal i ligacupen.
Spelarna pratade om hans kunnande, om hans dynamiska träningar, om hans sätt att inspirera truppen.
– Folk säger att jag är för ung, men ute på planen är det förmågan som räknas, inte åldern, sa han själv.
– Jag känner mig trygg i min kunskap, jag bygger min framtid själv.
Och han bygger bra. Förra sommaren kom han hem till Porto igen, som huvudtränare. Han flyr själv alla jämförelser med José Mourinho, i Portugal skvallras det till och med om att de inte längre är särskilt goda vänner, men det finns ju likheter som är svåra att värja sig från.
Tillsammans är de de främsta exponenterna för en ny syn på tränaryrket som ett yrke som går att lära sig teorietiskt. Man behöver inte ha spelat på hög nivå själv.
Det Porto som Villas-Boas tog över var, för första gången på fem år, inte regerande mästare. Dessutom hade ryggradsspelarna Raul Meireles och Bruno Alves lämnat klubben. Det har inte spelat någon roll. Årets Porto spelar en underhållande, rörlig anfallsfotboll med ett flexibelt och offensivt 4-1-2-3 – och de har vunnit arton av tjugo ligamatcher hittills. De övriga två har slutat oavgjort.
Om de slår Olhanense ikväll leder de ligan med elva poäng, samtidigt som de är kvar i Europa League.
I vintras slog laget klubbrekord: 36 raka matcher utan förlust.
– Visst, men det tidigare rekordet tillhörde ett lag som vann Uefa-cupen och Champions League. Det var ett oförglömligt lag som vann titlar. Och vi vill göra det här laget oförglömligt också.
André Villas-Boas vill inte vara Mourinho, men han vill gärna vinna som Mourinho.
Hittills har det gått helt okej.
– Det är kul för honom, för det är en bra människa, säger Zlatan Ibrahimović. Han är ung och ambitiös. Han vill lära sig mycket.

/Simon Bank

PS. Rubriken? Tja, om ni inte gillar det här så kan vi tyvärr inte vara vänner längre.