Framtidens tipsservice borde erbjuda en ny kolumn bredvid de som redogör för avstängningar och skador: nyligen bortgångna släktingar.

För så är det ju faktiskt, att varje veckas ligaspel påverkas av att någon av spelarna antingen uteblir eller spelar med sorg – och vi som tittar får sällan reda på det förrän i efterhand.

Så sent som i lördags satt jag ju och muttrade över den enorma oskärpa som Jermain Defoe visade upp i 0-0-matchen mot West Ham. Då visste jag inte att hans farfar dog natten före matchen, och att Defoe vakat vid hans dödsbädd till klockan halv fem på morgonen.

Hans vilja att dedicera ett 100:e Premier League-mål till den avlidne släktingen gjorde visserligen hans vilja att spela ännu starkare – men en natt nästan helt utan sömn försämrade hans reflexer på ett sätt som gjorde att han reagerade sent på chanser han normalt sett satt dit utan några helst problem.

Inte heller visste jag att West Hams lagkapten Scott Parker också tillbringat sitt uppladdningsdygn i sjukhussorg. Hans pappa Mick hade varit sjuk en längre tid, men hann besöka Upton Park en sista gång för att se sin son tillägna honom segermålet mot Liverpool för ett par helger sedan.

Han hämtade sig dock aldrig efter sviterna av en omfattande operation, och avled på fredagskvällen.

I förrgår utsågs Adel Taarabt till årets spelare i The Championship, efter att ha dribblat QPR upp i överlägsen serieledning och därtill till och med utsetts till lagkapten för de tvärrandiga. Han kom aldrig till galan för att ta emot sitt pris.

Klockan halv elva på lördagsmorgonen hade han fått ett telefonsamtal med beskedet om att hans 18-årige kusin blivit ihjälskjuten i Marseille. Imed Taarabt var också en väldigt lovande fotbollsspelare på gränsen till de marockanska ungdomslandslagen,

De två kusinerna stod varandra väldigt nära, och Adel Taarabt ville egentligen spela lördagseftermiddagens bortamatch mot Doncaster till hans minne – men managern Neil Warnock avrådde honom.
– Vid dagens slut är det bara en fotbollsmatch, och det var vad jag sa till honom. Familjen är – och kommer alltid att vara – det viktigaste.

/Erik Niva