Sommar i Gelsenkirchen, fågelkvitter genom fönstret på andra våning. Öldrickare och pensionärer utanför, en del öldrickande pensionärer också.
Runt hörnet, i Duisburg, håller Hertha på att ta ett gulliverkliv till mot Bundesliga, men här handlar det om andra ligor.
Schalke 04 är i semifinal i Champions, det är ju fantastiskt på alla sätt som finns. För Ruhr, för klubben, för ett samhälle som fått sina smällar. För Raúl. För Manu Neuer som ska härifrån. Och för mig, som får komma hit, plocka på mig en tvåkilos bunt tidningar och magasin ur en av världens tre bästa fotbollsfaunor (Holland och Frankrike tävlar) och plöja igenom i behagligt tempo.

Aprilnumret av fenomenala 11Freunde pryds av Prinz Poldi, jag ska ägna lite nattid åt ett reportage om supporterdemokrati (det här är ett bra land för det också – särskilt för de av oss som funderar på vart svensk fotboll är på väg) och jag har hittills mest hunnit med att skumma resten.
En av texterna handlar om en historia vi känner till väldigt väl. 11Freunde har träffat Martin Bengtsson för att berätta om ungdomsproffset som inte passade in, som försökte ta sitt liv och räddade sig genom att flytta till Berlin och hitta musiken, konsten, allt det andra.

Har ni läst Martins bok eller hört honom föreläsa så vet ni redan allt om vad som hände i Inter och i honom. Han berättar om vägen tillbaka, om att sluta fred med sig själv. Intervjun i 11Freunde är mest en uppdatering, en fortsättning på vad-hände-sedan-historien om livet efter nästandöden.

Jag visste inte att Martin Bengtsson till slut återvände till Milano, men det gjorde han. I fjol våras åkte pojken som skulle bli Inter-stjärna dit med sitt musikprojekt Waldemaar. De skulle spela på en klubb, spelningen gick igång ovanligt tidigt och inför en väldigt liten publik.

När de lämnade krogen var gatorna så gott som folktomma, trots att klockan inte var mer än strax efter tio på kvällen. Martin Bengtsson blev inte det han kunde blivit, jag vet inte om han blivit det han borde bli eller om han blivit det han vill vara.

Men nu vet jag att han den 22 maj 2010 gick hemåt från en spelning i Milano medan gatorna låg öde, eftersom alla andra just då satt hemma framför sina tv-apparater och såg Inter slå Bayern München i Champions League-finalen i fotboll.

/Simon Bank