Shall we make a dvd? Jo, om det nu vore så att Carletto Ancelotti vore någon annan än Carletto Ancelotti just ikväll så hade han älskat att se en repris av den här matchens första 75 minuter när han kom hem i natt. Han vet ju hur man spelar Champions League, hur man vinner Champions League, och det som Manchester United gjorde så gott som hela den här kvällen var så oerhört nära en perfekt match.

Snyggt? Nä. Sprudlande? Nä. Smart? Ja, herregud.

Det är inte så många år sedan som United fortfarande inte riktigt visste hur man skulle agera på bortaplan i Europa, de bytte spelsätt, blev lite försiktigare utan att riktigt kunna hantera det. Nu är de Europas bästa bortalag. De lärde sig. Ikväll spelade de på Old Trafford, men efter 1–0 borta påminde förutsättningarna, lite ironiskt, om en bortamatch. Resultatspel mer än röj, smartness mer än svängfotboll.

Ancelotti körde sin uppställning från Old Trafford i fjol, med Drogba (vi pratar mycket om Torres elvatimmarstorka, men Drogba hade inte gjort mål på åtta raka slutspelsmatcher före den här) på bänken men en ännu mer oortodox tremannakedja. Den meningslöse Abramovitj-presenten Torres som ren spets, Anelka som halvforward och Lampard som… ja, halvytter.

Minns ni VM i somras? De taktiskt mest intressanta lagen var de som byggde på att bryta blocktänkandet. Mexiko. Chile, framför allt. Argentina. De hade ytterbackar som spelade som anfallare, innermittfältare som sjönk ner mellan mittbackarna, halva anfallare, tvåvägsmittfältare, halva backar.

Såg ni Manchester United FC ikväll? Såg ni blocken där?

Den som vill reda ut det där i en GIH-föreläsning måste skicka i sig en karta blå valium innan han lägger upp sina overhead-bilder på ljuset. Evra är lika mycket ytter som back, han ligger bara ett par meter ifrån Nani och låser hela Chelseas högerkant. De har en hjärna (Giggs, han är mycket äldre än mig) och en fot (Carrick) som håller sig hyfsat lugna i mitten. Wayne Rooney är en defensiv mittfältare ibland, en skuggstriker ibland, en avslutare ibland. Ji-Sung Park vill jag gifta mig med, hans grodsaftsdynamo är engelsk fotboll för 2010-talet.

Man brukar tala om att ”komma rätt i positionerna”. Det som United – och även Chelsea, med Ramires pendellöpningar – gör är att hela tiden komma rätt UR positionerna. Giggs smyger iväg, Park rusar iväg, Rooney är omnipresent, den lilla ärtan är som han är, och ytterbackarna sticker.

Ett lag som gör sånt utan att veta hur kommer att rasa ihop som ett Palermo. Ett lag som gör det med en tanke och en total taktisk trygghet kommer att vara oerhört svårt att möta, stoppa, skada.

Chelsea gjorde många saker bra, men är inte kreativt nog. Drogba-petningen var dum och konstig, men ibland är det är inte svårare än så. De mötte ett bättre lag. De mötte en gammal skotsk tjurgubbe som är en fusion av pappas grovarbetar-arv och pappas bokläsar-arv. Han slutar aldrig vara nyfiken, slutar aldrig utvecklas. Om han kisar lite kan han se en ny trippel, den är ingen omöjlighet längre.

2–1. En perfekt match i 75 minuter. Job well done, sir.

/Simon Bank

PS. Eftersom jag sjukat ner mig såg jag matchen på tv istället för på plats. Det gjorde att jag missade trycket på drömteatern, men istället fick jag ju höra diskussioner om ”kroppsmassa” i samband med offside-målen. Intressant, det tycker jag verkligen. Spännande grej, kroppsmassan. Men den har verkligen ingenting med någon befintlig offside-regel att göra. Alla kroppsdelar du kan göra mål med (alltså allt utom armarna) räknas. Om vi nu ens ska diskutera det i situationer som inget mänskligt öga kan registrera på ett exakt sätt.